Jag kan inte sova

Jag drömmar mardrömmar varje natt, drömmarna handlar oftast om det som vi har sett under dagen. Jag har drömt om kön till check points, soldater, poliser, bosättare, vapen och barn som har tårar i ögonen. Jag har drömt om att vi nästan körde över den israelisk soldaten som bara sprang ut vid check pointen mellan Betlehem och Ramallah. Jag vaknade skräckslagen och återupplevde känslan som jag hade känt när det hände tidigare den kvällen. I en av mina mardrömmar ser jag den illegala bosättaren i gamla stan i Hebron som aggressivt viftar mitt sitt stora vapen mot palestinier. 

Det värsta med mardrömmarna är just vetskapen att jag vet att jag har upplevt allt det där. Det är ingen drömmar som försvinner utan det är ett faktum att jag har sett och hört allt i verkligheten också. Det är erfarenheter och minnen som jag kommer att få bära med mig. Det är svårt att sova fridfullt i ett land som är ockuperad.  

 Vi reser nästan dagligen för att besöka olika städer. Oftast åker vi minibuss men ibland blir det taxi när ”kollektivtrafiken” har slutat gå. I minibussarna får vi höra olika berättelser, människor som delar med sig av sin vardag och sitt liv. Oftast orkar jag inte hålla borta tårarna. Särskilt när jag får höra vilket helvete barnen genomgår. Samtidigt som det smärtar i mitt hjärta över alla historier så imponeras jag över den styrkan som många palestinier besitter. Styrkan att orka fortsätta med sitt liv trots att ens far är fängslad, eller att ens barn har blivit mördade. Styrkan att att leva för morgondagen trots att vetskapen att ens handlingsutrymme är begränsad. 

Så jag sväljer mina tårar och försöker glömma bort mina mardrömmar. Jag försöker tänka att en dag kommer Palestina vara fritt. Och jag kan komma tillbaka och sova fridfullt.

Samtal med delar av det palestinska civila samhället

Vår måndag ägnades åt att besöka bland annat två organisationer som på olika sätt tillhör det civila samhället. Efter en god frukost på det trevliga caféet nedanför vår lägenhet som Emma kallar för Osamas café åkte vi till Palestinian Peace Coalition. Organisationen är en av de två organisationer som utgör Geneva initiative. Den ena finns i Palestina och den andra finns i Israel.     

Chefen för PPC Nidal mötte oss på sitt kontor och berättade om på vilket sätt PPC jobbar inom det palestinska samhället. Vi fick ta del av Geneva initiative Annexes som släpptes i september i år.  Organisationerna visar att  genom att lägga detaljerade förslag på att det är möjligt att lösa en del av de svåra frågor som rör t ex flyktingar och vatten. Frågor som måste lösas för att få till två-statslösningen. Det var viktigt för mig att ha träffat både den israeliska och palestinska delen av Geneva initiative. Att få höra på vilket sätt de jobbar och samverkar för att visa att fred är möjlig. Och att det är möjligt med en palestinsk stat och en israelisk stat sida vid sida. Att det är möjligt att få ockupationen att upphöra.

När vi skulle röra oss mot vårt andra möte insåg jag att sedan jag sist besökte Jerusalem Women Center 2006 har Israels apartheidmur isolerat området Beit Hanina i Jerusalem från Ramallah. När vi anlände stressade till checkpointen mellan Ramallah och Jerusalem var kön lång. Många människor hade köat lång tid och av någon anledning släppte soldaterna inte fram folk. Efter att ha köat 40 minuter insåg vi att vår enda lösning för att inte komma alltför sent till mötet var att ta en taxi som åker runt vissa områden innan man kommer fram till en ”liten” checkpoint. Insikten att pengar gör att man kan klara sig hyfsat okej är en obehaglig insikt. Palestinas arbetarklass har inte råd att ta en taxi istället för att köa. Utan tvingas vänta snällt på att soldaterna någon gång bestämmer sig för att släppa genom palestinierna.

Ett blogginlägg om hur mötet med Jerusalem Women Center tänker jag att återkomma med. Samtalet med den fantastiska organisationen är värt ett eget inlägg.

Idag besökte vi Palestinas första ungdomsparlament och vi fick höra ett antal talare. Jag anser att det är två personer som utmärkte sig,  jag kan meddela president Abu Mazen var inte en av dem. Mahmud, Fatah Youth ordförande från Gaza och Stine Renate Håbeim(som jag känner från AUF) numera Stortingsrepresentant från Norge höll grymt bra tal. Vi besökte även några vänner på deras kontor.

Alaa glädjes åt nyheten att  en britisk domstol har beslutat att väcka åtal och gett arrestorder för att ställa Tzipi Livni krigsbrott. Det Israel gjorde mot Gazas befolkning i början av året är krigsbrott och inget annat. Det är dags att de ansvariga ställs inför rätta.

En dag i Ramallah

Min förkylning har blivit värre. Jag har mig själv att skylla eftersom jag inte packade med varma kläder trots jag fick tips om att ta med just det. Det blåser kallt i Ramallah och det är vinter. För första gången förstår jag uttrycket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Undrar om det innebär att jag skulle kunna klara av ett framtida svenskhetstest? 

Igår ägnades dagen åt att sova. Jag på grund av min förkylning och Emma på grund av att hon blev matförgiftad. Men på kvällen tvingade vi oss själva att gå ut för att få i oss lite mat. Planen var att gå ner till cafét som ägs av Osama, cafét ligger granne med vår fastighet. Men det var stängt så vi började gå runt och hamnade på Stones som är en mix av café och pub. Stones hade okej mat, bra musik och så kunde vi se någon match mellan två stora lag i Spanien :)  Det fick mig att minnas internetcafét som vi gick besökte i flyktinglägret Al Marai. Överallt var det Barca flaggor och bilder på spelare. Självklart finns det även en bild på Zlatan Ibrahimovic. Att vi kommer från samma land som honom gjorde oss poppis hos en del av kidsen.

På Stones väntade vi på min vän Ala som självklart var försenad, När Emma och jag bestämde oss för att lämna stället eftersom vi inte pallade att vänta längre kommer han in. Och allt är förlåtet och han får följa med oss för att fika i lägenheten. Ala är en person som betyder mycket för mig, vi träffades första gången i Betlehem 2006 och vi har lyckats hålla kontakten sedan dess. Han på sin knaggliga engelska och jag på min knaggliga arabiska. Han uppdaterar mig på vad som sker i palestinsk politik och jag berättar om svensk politik.  

Jag försöker vänja mig vid olika saker, vissa är lättare att vänja sig vid, andra lite svårare. Som till exempel är det lätt att vänja sig vid och älska att få höra böneutropen på morgonen. Eller att det finns hur mycket frukt som helst som jag gillar – mango, guava, granatäpplen mm. Jag har dock fortfarande svårt för att folk inte kan komma i tid. Eller till exempel att det är söndag och hemma i Sverige är folk lediga men här är man i stort sett ledig på fredagar och lördagar. Och på söndagarna är livet fullt igång. Medan jag helst vill ha en traditionell söndag. Men det är bara att försöka komma in i måndagsmentaliteten. Så jag ägnade förmiddagen åt att ringa olika organisationer som vi vill träffa imorgon. Eftermiddagen ska jag använda för att börja förbereda för intervjuerna jag ska göra under nästa vecka och möta upp Emma som är ute och upptäcker Ramallah själv.          

 Alaa gillar att alla som besöker oss försöker lära Emma några ord och fraser på arabiska. Alaa hoppas på att bli frisk till imorgon. 

 

Från ett land som ockuperar, till land som är ockuperad

Så nära men ändå så långt bort. Dagarna går fort fram. På en vecka har vi hunnit resa fram och tillbaka mellan olika städer. Tel Aviv, Ramallah, Jerusalem, Ramallah, Tel Aviv och tillbaka till Ramallah. Från vår balkong kan jag på kvällarna se ända till Tel Aviv, det tar lite mer än en timma att åka bil mellan Ramallah och Tel Aviv om man inte stöter på problem vid någon checkpoint. Så nära men ändå så långt ifrån.

I checkpointen mellan Ramallah och Jerusalem såg jag ett av tusen sätt som Israels ockupation av Palestina uttrycks. Känslan av att se hur människor tvingas kö mellan smala galler, bli utskällda av någon som skriker i en mikrofon, människor som tvingas vända om för att någon israelisk soldat har bestämt för att inte släppa fram dem. I checkpointen fick jag se människovärdet tas från palestinier, om och om igen. Vi som står där och väntar vid checkpointen vet att alla människor har ett värde och vi är lika mycket värda. Men det svårt att säga det till de israeliska soldaterna som håller checkpointen i liv. En tjock skiva av glas är i mellan, en skiva som hindrar ett samtal om livet, en skiva som hindrar den som är bakom skivan att se att det är en annan människa som är framför en. Det är en skiva mellan ockupanten och den som är ockuperade.

Igår besökte jag flyktinglägret Al Marai och fick höra hur generation efter generation har fått födas, växa upp och dö i lägret. De första flyktingarna kom 1948. Men alla vet var de har sitt ursprung, vilken by eller stad deras mor- och farföräldrar eller föräldrar tvingades fly ifrån. Dem vet var deras hem har stått en gång. Och längtan är stor – en dag ska vi återvända hem. Människor berättar för mig och jag förstår längtan. Mina morföräldrar och mina föräldrar längtade under lång tid till sina hem, längtade till ett liv utan ockupation. De fick kämpa för ett självständigt Eritrea och efter 30 år kamp blev drömmen verklighet. Jag vill säga det till familjen vi besöker som nyligen gjort hadij (pilgrimsfärd till Mecka), jag vill säga det till mamman som berättar att hon under hadij för första gången sedan hennes son blev martyr för 5 år sedan kände någon glädje. Jag vill berätta att det är möjligt att få slut på en ockupation, att dem kommer att få lämna flyktinglägren och få återvända hem och drömmar visst kan bli verklighet. Men jag vet också att det inte är så lätt och bara för att människor har rätt behöver dem inte få rätt.

Bilder från de senaste dagarna.

 Alaa önskar att alla människor oavsett bakgrund, religion, land ska ha rätt att få återvända hem.

Konst som berör

Jag vaknar ofrivlligt klockan 04.32 i lägenheten i Ramallah och kan inte somna om. Efter en halvtimmas försök ger jag upp och tar en kopp te och sätter mig på balkongen. Utsikten från balkongen är underbar. Det är fortfarande mörkt och ett hav av ljus möter mig. Jag kan se ända bort till Tel Aviv härifrån. Det får mig att tänka tillbaka på måndagens besöka i Tel Aviv museum of art. Ett museum som har lyckats få dit otrolig utställningar som lämnar ingen oberörd. I första rummet som vi besöker ser vi Naomi Leshem fotoutställning från 2007 Runaway. Alla bilder är tagna på militärbaser och alla bilder består av kvinnor som med ryggen vänd mot kameran står ut. En springer, en annan står och är osäker på vilket håll hon ska gå, en tredje har sommarkläder och så fortsätter det. Varje bild säger just mer än 1000 ord.

I ett annat rum är det Jozef Israels från Holland som står i fokus. Hans målningar till skillnad från många av målningarna på museet speglar vanliga människor och deras liv. Det är inte kungar och överklassen som skildras utan arbetarklassen. Jag får snabbt en favoritmålning, From darkness to light (or The Funeral).   

I sista rummet som vi besöker finns en av de vackraste utställningar jag någonsin sett i hela mitt liv. Zadok Ben-Davids Human nature fascinerar, överraskar, glädjer en.  Black Fields är den som får en att vilja stanna kvar i rummet för alltid. Ett hav av tusentals små handgjorda blommar och träd står på sand mitt i rummet. Alla är svarta och varje blommar och träd är unika. Jag börjar gå runt för att kunna se om från blomhavet ser annorlunda ut från andra sidan av rummet. Det är då som jag får se mitt livs vackraste överraskning. En känsla som får mig att bubbla och vilja återuppleva den om och om igen. När man står på andra sidan rummet ser man att blommorna och träden inte längre är svarta. Dem har färg. Istället för ett svart fält av blommor är det färgglatt hav som är nedanför ens fötter. Vi går tillbaka till där vi började för att kunna gå runt rummet igen och få uppleva samma glädje när man ser förvandlingen. Jag har berörts ända in i hjärtat.

Med Black Fields i minnet går jag tillbaka till sängen får att få några timmars sömn.

Hålla där med Frihet

SSUs tidning Frihet skriver kort om min resa.

6 000 stympas i dag

Idag har jag en krönika publicerad på Örnsköldsviks Allehanda och en krönika publicerad i Nerkies Allehanda som kommer här.

6 000 stympas i dag 

Idag kommer mera än 6000 flickor utsättas för tortyr i form av kvinnlig könsstympning. De flickorna kommer att skadas psykiskt och fysiskt och berövas sin sexualitet. Tio procent av dem kommer att dö på grund av fysiska komplikationer som uppstår efter övergreppen. Enligt WHO är mera än 135 miljoner kvinnor könsstympade i världen.

Kvinnlig könsstympning har utförts i mera än 3000 år och en genomgång av historien visar att könsstympning har tillämpats i olika länder. I Västeuropa könsstympades kvinnor ända in på 1900-talet, det utfördes av läkare och uppfattades som ett legitimt sätt att dämpa hysteri, sinnessjukdom och ”översexuell aktivitet” bland kvinnor.

Det finns fyra olika typer av könsstympning. Den första typen kallas för Sunna och går ut på att man avlägsnar klitorisförhud och yttersta toppen av klitoris. Den andra typen går under namnet Klitoridektomi och är mer omfattande än Sunna och utförs av många fler. Den tredje typen kallas för infibulation eller faraonisk omskärelse (könsstympning) och är det mest omfattande operationen. Förutom klitoris och de inre blygdläpparna skärs även större delen av de yttre blygdläpparna bort. Sedan syr man ihop slidöppningen med tråd eller fästes med varandra med hjälp av taggar från buskar. Kvar lämnas ett hål stort som ett riskorn där urin och menstruationsblod ska komma ut. Slutligen finns en fjärde typ, den ”mildaste”. Ingreppet går ut på prickning rispning eller av klitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. Själva poängen är att flickan ska börja blöda. Nästan flickor som utsätts för övergreppen stöter på fysiska och psykiska komplikationer.

Sommaren 1999 tillbringade jag i Eritrea för att volontärjobba hos en organisation som arbetade mot kvinnlig könstympning. I samtalen med förespråkare hänvisade både muslimer och kristna till Koranen och Bibeln för att rättfärdiga kvinnlig könsstympning. Men traditionen är äldre än både kristendomen och islam. Övergreppen har inte något att göra med religion utan med traditioner. Punkt slut. När de religiösa ledarna för olika samfund gick ut i december 2005 i ett gemensamt upprop som sa att kvinnlig könsstympning inte hör hemma i någon religion tog kampen mot kvinnlig könsstympning många steg framåt. Nu är dags igen för de religiösa ledarna att gå ut och försöka få stopp på den här sjuka traditionen. Kvinnlig könsstympning hör inte hemma på 2000–talet.

I Sverige har könsstympning varit förbjuden sedan 1982 och år 1999 skärptes lagen ytterligare, vilket innebär att både föräldrar och andra ansvariga kan åtalas i Sverige även om brottet skett utomlands. Ett fåtal personer har åtalats och dömts för brott, trots att vi vet flickor utsätts för ingreppen.

Kvinnor i traditionella samhällen värderas utifrån sin roll som hustru och moder och anses som underställd mannen. Kvinnan i sig själv har knappaste något värde och ses oftast som ett investeringsobjekt. Männen behöver då ett medel för att kontrollera och behärska sina investeringar, i detta fall kvinnors sexualitet. Mannens maktställning baserar sig bland annat på han kan få kvinnan underkuvad, att han har rätt till hennes sexualitet och avkomma. Kvinnlig könsstympning är ett medel för att placera flickor i föreskrivna roller inom familjen och samhället och är därför nära förbundet med kvinnans ojämlika ställning i politiska, sociala och ekonomiska strukturer i de samhällen där kvinnlig könsstympning tillämpas. Kvinnlig könsstympning bryter mot de mänskliga rättigheterna och regeringar som underlåter att vidta åtgärder för att stoppa könsstympning bryter alltså mot dessa åtaganden.

Imorgon kommer ytterligare 6000 flickor att stympas. Varken jag eller du får sitta still och tro att traditionerna ska dö ut av sig själva. Så låt oss börja agera.

Alla människors lika värde?

Igår landade jag och Emma Lidell i Tel Aviv. Efter några månaders planering så påbörjade vi vår resa som har olika syften. Emma vill se Israel och Palestina, se med egna ögon ockupationen som palestinierna tvingas leva med. Jag vill samla in material till min C-uppsats i Statskunskap och tillbringa några veckor bland människor som på olika sätt gör motstånd mot Israels ockupation.

Redan på Ben Gurion flygplatsen inser man att något är fel. De som har palestinsk bakgrund eller är utlänningar som inte ska turista i Israel blir fråntagna sina pass och hänvisas till ”Rummet”.  Efter någon timma eller två om man har tur kallas man in till ett annat rum där frågorna verkar aldrig ta slut. Vad heter din pappa? Vad betyder namnet? Vad ska du göra här? Ska du besöka Nablus eller Jenin? Vad är syftet med din resa? Så ställs frågorna om igen, antagligen tror vakttjejen eller killen på andra sidan bordet att man ska svara annorlunda bara för att de ställer samma fråga igen. Efter ett tag hänvisas man tillbaka till ”Rummet”. Man tittar på dem andra som sitter omkring och inser att man inte kommer att få vänta lika länge som de som har palestinsk bakgrund. Det gör ont i hela ens själ när man inser att människors lika värde inte gäller på Ben Gurions flygplats.     

För oss tog det nästan 3 h innan vi hade passerat olika rum och våra väskor hade kontrollerats grundligt. Väl på hotellet är man bara glad att man kom in i landet och att man inte skickades tillbaka till Sverige. Det finns så många exempel på när människor har skickats tillbaka utan att få göra det som dem hade planerat att göra.

Idag tillbringade vi dagen åt att se Tel Aviv och Jaffa. Vi besökte I.Z.L museet som försökte förmedla en historieskrivning om erövringen av Jaffa enligt museet. Museet är känt för att vara högerinriktad. Museet ”glömde” att berätta om alla palestinier som förlorat sina hem, som fick se hur en ockupation växte och sina rättigheter minska. Jag är ändå nöjd av att besökt museet för att se hur ”vinnare” försöker skriva om historien och vilken propaganda israeler utsätts för. Jag inser hur viktigt det är att israeler får en annan bild som är mer balanserad och som berättar om vad palestinier gick genom när Jaffa ockuperades. Bara för att man blundar för andras lidande innebär det inte att deras lidande minskar eller försvinner. Tvärtom, det smärtar mer.

Alaa hoppas att alla människors lika värde ska gälla överallt en dag.

Visst finns det skillnader

I måndagens Nerikes Allehanda hade jag en krönika inne. Tyvärr är många tidningar sämst på att lägga upp material som man har i pappersupplagan på nätet. Varför ska det vara så svårt? Jag får väl fortsätta lägga upp det här.

Visst finns det skillnader

Under en hel vecka. I artikel efter artikel försökte Nerikes Allehanda förmedla att det inte är så stor skillnad på majoritetens och oppositionens budget inför 2010. Visst, det är kanske enklast att fokusera på det som förenar än att se på det som skiljer budgetarna åt. Det är också enklast att inte titta på det som inte sägs och görs. Förra veckan tog  kommunfullmäktige ställning till två alternativ till Västerprogram. Programmen som presenterades var ganska lika och där skulle man kunna konstatera att alla partier är överens i mycket. Men en djupare granskning visar att det finns en stor skillnad. Skillnaden ligger i det som inte sägs eller görs hos majoriteten.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet riktade i sitt förslag till program över 20 uppdrag till nämnder och kommunala bolag. Det handlar om konkreta insatser som utvecklar väster. Exempel på uppdrag är att programnämnden samhällsbyggnad ska vara med och utveckla möjligheter för kultur- och idrottsutövande på väster. Inga sådana uppdrag ges från borgerligheten. Hur kommer det sig att man använder sig av fina ord och gärna stoltsera med att man bryr sig om väster men riktar inga uppdrag? Varför är det upp till varje nämnd om och hur man vill jobba med väster, utan någon samordning? Tråkigt nog konstaterar jag att det inte finns några medel avsatta i budgeten heller för att jobba med majoritetens svävande texter. Det krävde inte många månader för mig i politiken för att inse hur viktigt det är att man tydlig med just uppdrag och att man avsätter cash.  

I oppositionens program lyfter man upp att om man vill utveckla stadsdelar så måste man jobba med olika frågor samtidigt. Man måste jobba med tryggare och vackrare boendemiljöer, skolorna, levandegöra stadsdelarna genom rikt kultur och föreningsliv, stärka medborgarnas delaktighet, möjliggöra för arbetsplatser även i stadsdelarna och arbeta med meningsfull fritid för barn och unga. Det handlar om att bygga bort fysiska och mentala barriärer.   

Det är ingen hemlighet att mitt hjärta slår ett extra slag för en särskild del på väster. Mitt hjärta slår för Vivalla. Dels för att jag har växt upp där, dels för att människorna i Vivalla har format mig till den jag är. Men det är också för att jag ser att stadsdelen inte får justa föreutsättningar trots att det bor så många där. Det är egentligen hela väster som inte får utvecklas i samma utsträckning som resten av staden. Över 40 000 Örebroare bor på väster men de senaste årens satsningar har nästan bara gjorts på öster.  

Vi har ett attraktivt och utvecklat Öster med promenadstråk, en upprustning av Behrn Arena och Vinterstadion har skett och sker. Det är bra och det behövdes men väster har inte fått samma möjligheter för att utvecklas i samma utsträckning. 

Det är bara ta en titt i backspegeln och se vad som har skett de senaste åren. Eller rättar sagt vad som inte har hänt. Några nedslag inom fritidsområdet gör det synligt att det inte finns en politisk vilja hos kommunledningen. Friidrottshallen som skulle byggas i Vivalla stoppades och på samma sätt stoppades upprustningen av omklädningsrummen på Trängen. Isbanan i Vivalla har lagts ned trots att efterfrågan på isytor är stor i kommunen och särskilt på väster. Gymnasieungdomarna i Vivalla efterfrågar en mötesplats men möts av tystnad.

Exemplen rör ändå bara ett politikområde, fritidsområdet. Skulle jag gissa är inte exemplen slut på hur väster inte tillåts utvecklas. Det ser nog ut så här på politikområde efter politikområde. Är det en slump? Knappast. Är det medvetet? För mig är att inte göra något är också att agera.

Alla får inte vara med

Igår hade jag en krönika in i Örnsköldsviks Allehanda. Den har inte kommit upp på nätet än så jag lägger upp den här.

 I veckan kommer 350 socialdemokrater från hela landet samlas till partikongress. Över 1000 motioner ska behandlas och grunden för socialdemokratins valmanifest läggs på jobbkongressen. Förslag finns på hur vi skapar arbete i jobbkrisen och på hur samhället kan agera när nästan var tredje ungdom är arbetslös. Synen på vinster i välfärden är på dagordningen. Liksom fred i Mellanöstern och Marockos ockupation av Västsahara. 7,7 kilos handlingar visar att socialdemokrater runt om i landet har synpunkter och förslag inom alla politikområden – det är ett stort parti med en bred politik.  

 Efter att ha läst handlingarna inser jag att något saknas. Jag saknar integrationspolitiken. Ett område som tydligt visar att alla inte får vara med, att människor utestängs från krogar, arbete och makt i vårt land. Jag hoppas att ombuden lyfter upp att det finns strukturer som utestänger alla som avviker från normen om den vite mannen. Att människor i vårt land diskrimineras på grund av etnisk bakgrund. Och att människor utestängs från bland annat arbetsmarknaden trots att de kan språket, är utbildade och har erfarenheter. Det är strukturell diskriminering och ett förtryck som kan kopplas ihop med andra förtryck som klass, kön och sexualitet. Och många gånger samverkar förtrycken.

 För hur kan man annars förklara att bland nyexaminerade akademiker med utländsk bakgrund är det 60 procent som får kvalificerade jobb efter 1 år medan jämförelse siffran är 80 procent för inrikes födda? De har gått i samma klasser, läst samma litteratur och haft samma lärare.

 Integration betyder sammanförande till en enhet där alla delarna samspelar. Det handlar om att vi alla integreras, inkluderas och tillåts bidra med våra erfarenheter och vår kompetens. Integration kan aldrig vara en fråga för en enskild grupp utan berör alla i ett samhälle. Ett samhälle där alla respekteras och accepteras. Det räcker inte att vi konstaterar att vi har ett mångkulturellt samhälle utan vi behöver börja leva i det också.

 Det handlar om hur vår vardag ser ut, om skolan, arbetsplatsen och boendet är mötesplatser. Om elever kan välja arabiska som språk, om namnet Sagal nämns i räkneexemplet och om maten som serveras i skolmatsalen. Det handlar om lärare ger utrymme för hela världens historia även om länderna ligger lite längre bort. Om min lillasyster som är född i Sverige ska få kalla sig svensk trots att hon är mörk och våra föräldrar är födda i ett annat land. Det handlar om mångfald som man kan se och höra på varje enskild arbetsplats. Om arbetsgivare som är stolta över att de har fått mångfaldscertifiering istället för att de slänger jobbansökningar från människor vars namn kan upplevas som svåra att uttala. Det handlar om vilka ens grannar är; om barn, studenter, pensionärer, etniskt svenskar, personer med utländsk bakgrund möts i trappuppgången, tvättstugan eller vid lekplatsen dagligen. Integration handlar om det och alla andra små och stora symboliska vardagliga frågor. Den politiken måste bli synligare hos Socialdemokraterna.