Jag är medlem i Socialdemokraterna för att jag tror på de grundläggande värderingarna om alla människors lika värde, jämlikhet, frihet och solidaritet. Jag är övertygad om att ett samhälle utan klyftor och ojämlikhet är ett bättre samhälle för den enskilde individen och för oss alla. Jag känner i hjärtat att socialdemokratisk politik kan skapa föreutsättningar för att varje människa ska kunna förverkliga sina drömmar.

Jag är med i ett parti som inte räds för att ha visioner för ett annat samhälle. Ett parti vars drivkraft är att sätta människan och dess behov i centrum, inte nästa skattesänkning. Ett parti, som vägrar att passivt titta på när arbetslösheten ligger över sju procent. Jag är en del av en arbetarrörelse som reagerar från ryggmärgen, för att man vet att ju fler som arbetar desto fler kan vara med och bidra till vårt välfärdssamhälle. Men det viktigaste av allt är att man vet att för varje människa som inte tillåts arbeta innebär det ett slöseri, ett mänskligt slöseri med människors kunskap och erfarenheter. Det är ett förvägrande av att tillåta människor att leva ett självständigt liv.

Borgerligheten brister helt i analysen av att varje människa är en del av samhället och omvärlden. Att vi alla har ett ansvar gentemot våra medmänniskor är socialdemokratin tydlig med. Vi är en internationalistisk rörelse. Att vi har ett ansvar för miljöutmaningarna på samma sätt som resten av världen. Att Sverige, med sin röst på den globala arenan, kan göra skillnad. Att agera som borgerligheten gör genom att fega ur och vägra ta ställning mot orättvisor, rasism och diktatur under den arabiska våren visar vilka syn man har på sina medmänniskor. För mig är det en trygghet att veta att jag har engagerat mig i ett parti som vågar stå upp för människors rätt till frihet oavsett om det innebär att man går emot stormakter eller oljeföretag.

När äldre nekas en human äldre omsorg för att företagen tillåts sätta vinsten i centrum vet jag att det inte är socialdemokratisk välfärdspolitik. Jag är övertygad om att vi behöver varandra för att var och en av oss ska kunna vara stark själv. Därför är tron på en utvecklad välfärd, som fokuserar på dig och mig, central. Våra skolor, äldreboende, vårdcentraler, bibliotek och resten av välfärden finns inte till för att företag ska ha rätt att tjäna pengar på oss. De ska finnas till för att jag och du ska kunna leva i frihet och utvecklas som människor.

Den positiva människosynen är det som jag alltid har förknippat med Socialdemokratin. Jag träffade ungdomsförbundet SSU flera gånger under min uppväxt i Vivalla. De kom dit och uppmanade mig och de andra att engagera oss, säga vår mening.  Men viktigast av allt var att Socialdemokratin var det parti som såg de utmaningar som jag och andra upplevde och hade politiska förslag för hur vi skulle komma tillrätta med de orättvisor som vi levde mitt i. Förslagen andades en tilltro till mig, att oavsett var jag var född eller uppvuxen så är jag värd att få förverkliga mina drömmar och leva i frihet. Jag påminns av känslan att vara sedd och behövs när jag läser de där lapparna jag hittar i mina dammiga pappershögar. Lapparna ger mig nu ännu en gång kraft att fortsätta kämpa för det samhälle jag tror på – ett samhälle där massarbetslöshet och ökade klyftor faktisk bekämpas på riktigt.

Det socialdemokratiska partiet kan nu mer än någonsin behöva att vi som tror på ett solidariskt samhälle samlar ihop oss och gör gemensam sak mot regeringens Reinfeldts politik.

Det jag däremot vet är att Ship to Gaza behövs. Att över 20 författare, politiker, läkare, forskare med mera åker med i båtarna i en solidaritets handling från människa till människa.  Bland resenärerna finns poeten Johannes Anyuru, riksdagsledamöterna Marie Norden, Torbjörn Björlund och Jaber Amin, debattören Maria-Pia Boëthius, konstnären Dror Feiler, religionshistorikern Mattias Gardell, Fredsforskaren Stellan Vinthagen, författaren Henning Mankell och DN journalisten Stefan Jonsson.  Den yngsta deltagaren är Faraj Abu-Iseifan 28 år och den äldsta är Evert Svensson som är 87 år gammal. Det som förenar dem är att de aktivt tänker försöka bryta Israels olagliga blockad och isolering av Gaza. 

För dig som inte vet är Gaza i stort sett isolerad till lands, havs och luftrum av Israel. Vilket har gjort att Gaza fortfarande är världens största utomhusfängelse.  Många människor saknar fortfarande bostad efter Israels krig mot Gaza 2008/2009. Avlopps- och sanitetssystem är riktigt dålig. Och situationen är ohållbar. Isolering av Gaza har pågått fyra år trots att den inte är förenlig med folkrätten. Att Egypten har öppnat gränsen mot Gaza efter revolutionen mot Mubarak har gjort att den humanitära situationen är lite bättre. Men det råder fortfarande en humanitär nödsituation på Gazaremsan. 

Båtarna i Freedom Flotilla ska ta med sig humanitärt bistånd. Svenska Ship to Gaza bidrar med bland annat cement, ambulans och medicinutrustning.  Jag hoppas av hela mitt hjärta att Israel inte agerar på samma sätt som man gjorde förra året. Då bordade och stoppade man båtarna brutalt i Freedom Flotilla ett på internationellt vatten och nio personer dog på båten Mavi Marmara. Israel bordade fartygen trots att man visste att det stred mot internationell rätt. Kritiken från omvärlden och FN:s säkerhetsråd var med all rätt hård och krav på upphävande av blockade ställdes men ett år senare är Gaza fortfarande isolerad och ingen i den israeliska armén har ställs inför rätta.

Frågan som alla ställer nu är: Kommer Israel att borda båtarna på internationellt vatten igen eller kommer man följa internationell rätt? Att Israel redan har hotat med att stoppa Ship to Gaza är oacceptabelt och oroväckande. 

Därför är det viktigt att vi är många som följer vad som kommer att ske, att vi kan vara vittnen. Men också för att uppmärksamma staten Israel på att de har ögonen på sig från omvärlden.  Genom att följa Ship to Gazas hemsida, deltagarna på Twitter och Facebook kommer jag att hålla mig uppdaterad om läget.

Jag tänker utgå ifrån att fredsaktivisterna på Freedom Flotilla 2 kommer att nå fram i slutet av nästa vecka. Att de kommer att få lämna över varorna som de har med sig till opolitiska organisationer på Gaza. Och skulle Israel försöka stoppa dem måste du, jag och resten av världen agera. Den olagliga blockaden  måste upphävas. Världen måste säga: det räcker! Gazas folk har rätt att få bygga upp sina hem och rätt att få ta in de varor som behövs för att de ska ske. Gazas folk har rätt att få leva ett anständigt liv!

Varenda eritrean kan vittna om att de har förlorat släktingar i befrielsekampen. Så många historier om lidande, förtryck och orättvisor finns i det eritreanska folkets kollektiva minnen. De kan vittna om känslan av vanmakt över att världens ledare inte brydde sig om folket i landet vid Röda havet. Historien av att ingen brydde sig om det lilla landet Eritrea som kämpade mot det stora landet Etiopien har berättats hundratals gånger i de eritreanska familjernas hem.

Det är den bakgrund som man ska ha med sig i diskussionerna om vad som händer i Eritrea nu. I diskussionerna om fängslandet av Dawit Isaak och alla andra journalister, meningsmotståndare och demokratikämpar. I samtalen om vikten av att ha demokratiska val, föreningsfrihet och allt annat som bör finnas i en demokrati. Om man inte visar hänsyn för eritreanska folkets historia och känsla av att man har varit övergiven kommer inte samtalen vidare. Om man inte visar en förståelse för att det finns en rädsla hos eritreaner att Etiopien eller något annat land ska försöka ockupera ens land igen så kommer de inte att lyssna på kraven om demokrati. Det finns en stor misstänksamhet mot omvärlden och det är inte konstigt med tanke på vad som har skett i historien tidigare. Det innebär inte att världen ska sitta tyst och blunda för vad som sker i Eritrea idag. För gör man det så har man återigen svikit det eritreanska folket. Skarp kritik ska riktas mot Eritrea för att demokratiseringsprocessen har stannat av eller rättare sagt gått bakåt. Den kritiken förtjänar alla odemokratiska regimer oavsett var i världen de befinner sig. Att kritisera bristen på demokrati innebär inte att man inte älskar sitt födelseland. Varje människa har rätt att få de universella mänskliga rättigheterna tillgodosedda. Det gäller även eritreaner.

De som offrade sina liv i kampen för Eritreas självständighet gjorde det för att man hoppades på frihet, fred och rätten att kunna få var eritrean. Så jag firar och hedrar Eritreas självständighet samtidigt som jag sörjer att Eritrea inte har kommit längre. Jag hoppas av hela mitt hjärta att min generation ska slippa vänta i ytterligare 20 år innan demokrati och fred är en självklarhet för Eritreas folk.

Det är de senaste åren som jag har börjat prata om min barndom, mina minnen av att vara fattig i Sverige.  När jag tidigare har försökt att prata om barndomsåren har jag känt skam och blev som ett barn igen. Därför försökte jag gömma och glömma. Men inte längre. Nu vet jag som vuxen att ingen kan döma mig eller min familj för att vi var fattiga.

Förra veckan behandlade kommunfullmäktige Örebro kommuns årsredovisning för 2010. Från Staffan Wermes koalition gick den ena partiföreträdaren efter den andra upp berättade om att det går bra för Örebro. Mantrat det går bra för Örebro upprepades så många gånger att jag tappade räkning. Ingen av företrädarna för borgerligheten och Miljöpartiet som tog sig tid att prata om att barnfattigdomen ökar i Sverige och i Örebro. Nära valet 15 maj vill de som styrt vår kommun inte diskutera att antalet barn som växer upp under fattigdom ökat. 

De fattiga barnen i Sverige blir fler. För några veckor sedan beskrev Majblomman i annonser vad föräldrar ansöker pengar för. Ansökningar som medel hos Majblomman handlar om att kunna ta med barnen på utflykter, för att köpa glasögon eller skor till ungarna.

Barnfattigdom upprör mig som socialdemokrat. Jag får ont i magen och en klump i halsen. Och det gör extra ont för jag vet att många av dessa barn känner oro, sorg och skam. Jag har själv känt det.

Det handlar om så många barn som inte kan gå på bio med kompisarna, som får springa barfota under idrottslektionerna och som döljer hålen i strumporna. Som stannar hemma och är ”sjuka” när klassen ska på studiebesök som kostar. Barn som tvingas ljuga för sina lärare och att säga att man har glömt att ta med pengar när insamling till klasskassan ska ske. Eller som äter så mycket som möjligt i skolmatsalen under fredagen med vetskapen att det finns inte mycket att äta hemma under helgen. Orden räcker inte till för att beskriva barnens känslor över att vara fattig i Sverige.

Barnfattigdomen är oacceptabel och ovärdig vårt moderna samhälle. Därför känns det bra attLena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelseordförande, valde att prata om barnfattigdomen i samband med diskussionen om årsredovisningen för 2010. Baastad ser orättvisorna i samhället, hon ser genom bokslutssiffrorna och ser att alla i vår kommun inte har fått tagit del av välfärden. Örebro behöver politiker som inte blundar för att klassamhället existerar och att klyftorna ökar. Politiker som tar ett ansvar och har förslag för hur vi ska minska klyftorna. 

Jag är övertygad om att politik kan göra skillnad. Valet den 15 maj kommer att handla om hur Örebro ska vara i framtiden. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Ska ökade klyftor, hög arbetslöshet och barnfattigdom vara en del vårt samhälles vardag? Eller om vi tillsammans ska skapa ett samhälle där inget barn behöver växa upp i fattigdom?

För mig och andra som älskar att dansa är det tråkigt att klubbarna stänger tidigt. Det är dags att klubbarna och krogarna får ha öppet till klockan 05.00. Jag skäms när vänner hälsar på och inser att dansandet tar slut klockan 02.00. Kära Örebro, låt oss få dansa hela natten.

Mindre städer än Örebro som till exempel Helsingborg tillåter klubblivet vara levande sent in på natten. Jag är medveten om att det finns en oro för att människor kommer vara fulla och göra illa sig eller andra om krogarna stänger senare. Men jag ser ingen motsättning mellan en restriktiv alkoholsyn och att klubbarna har öppet sent.

För det måste ligga ett ansvar som alltid på att bartendrar inte serverar människor som har druckit för mycket. Det ansvaret måste även gälla om krogarna stänger klockan 05.00. Jag är inte säker på alla krogar och klubbar per automatik ska få ha öppet längre. Ett exempel är att tillåta de krogar som sköter sig och där det inte är ”stök” får ha öppet längre. Det skulle vara bra om tillståndsenheten i Örebro tillsammans med krögarna tittar på olika system och landa i vad som skulle passa för vår stad. Låt oss ha en bred diskussion om vi är nöjda med att ha en stad som stänger klockan 2 på natten – och därmed också blir mindre attraktiv för stora grupper människor som värdesätter livets kryddor.

Att inte veta vad för slags musik de olika och klubbarna kommer att spela är synd – det är ett problem som krögarna själva måste reflektera över. Om en örebroare till exempel vill dansa till R&B en fredagskväll är det sällan den vet vilken klubb den ska gå till. Chansen är stor att det spelas liknande musik på de flesta klubbar i staden. Det är på tiden att uteställena visar vilken musikgenre som kommer att spelas under kvällen. Om vi vill bryta ålderssegregationen i staden och utelivet är det här ett bra sätt att arbeta. Då kan 19-åriga och 45-åriga rockälskarna gå till samma ställe. Och människor möts som kanske aldrig hade mötts. Och det möjliggör för örebroare att besöka krogar som man normalt inte brukar gå till. Både gästerna och krögarna gynnas av att marknadsförningen av klubbars utbud blir tydligare.

Örebroare kan vittna om hur Örebros stadskärna lever upp under sommaren. Hur många håller inte med om hur underbart det är att sitta på en uteservering och njuta av sommarkvällen. För mig kännetecknas våren och sommaren av att människor blommar upp och är glada. Runt om i innerstad sitter människor, i olika åldrar, ute för att samtala och umgås. Då är det oerhört tråkigt att uteserveringarna inte ska få spela musik efter ett-tiden. Med all respekt för de människor som bor i närheten av serveringarna vill jag säga att stadskärna tillhör oss alla. Bor man i innerstad får man räkna med att det är liv och rörelse. När vi har så få solmånader då vi kan vistas ute och njuta av värmen så kan inte ett fåtal begränsa mångas rätt till centrum.

Jag vill känna större glädje över att jag bor i en storstad. Jag vill även att det ska märkas att Örebro är en studentstad. Och jag vill känna en stolthet för jag bor i en stad som sprudlar av liv och rörelse.

En av dem som har uppmärksammats mest är Annica Holmquist vars fall debatterades av partiledarna i valrörelsens slutdebatt. Annica lider av akromegali vilket innebär att hon har en sjukdom som får hennes kroppsdelar att växa okontrollerat. Hon kräks ofta av sina smärtor och kommer aldrig att kunna arbeta igen. Fallet uppmärksammades efter att dottern Emelie skrivit på sin blogg Klamydiabrevet om sin mor som tvingas ut på arbetsmarknaden trots att hon är sjuk. Emelie bloggade bland annat om att mamman tvingas sälja sin lägenhet för att kunna få socialbidrag. Fredrik Reinfeldt sa i slutdebatten att han trodde att det skulle lösa sig för Annica efter valet. Valet har passerat. Fredrik Reinfeldt är fortfarande statsminister. Det har inte löst sig för Annica, hon är fortfarande sjuk, är fortfarande utförsäkrad och har svårt ekonomiskt att klara sig. Och återigen har hon fått ett avslag av Försäkringskassan.    

Sveriges trygghetssystem är världskänt för sin höga ambition och sin förmåga att bära upp samhällets mest utsatta samtidigt som systemet kommer alla till del. Nu håller systemet på att kollapsa. Vi har gått från att ha ett samhälle där människor som är sjuka får stöd för inte slåss ut ekonomiskt till ett samhälle som sparkar på dem som har det tuffast.

Det är inte Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller någon myndighet som vill jävlas med oss svenskar. Myndigheterna följer bara medvetna beslut och lagar som riksdagen har fattat. Borgerliga riksdagspolitiker var så nöjda över förändringarna i sjukförsäkringsreglerna att man applåderade i riksdagen efter att besluten hade fattats. I efterhand säger man inte trodde att reglerna skulle slå så hårt mot de utförsäkrade. Men problemet är att de borgerliga partierna inte har gjort något heller för att förändra reglerna.

Jag vet att det är många som förfäras varje gång dem hör om ett ”nytt” fall i media. Det är många som tänker att så får det inte gå till, att samhället borde ta ansvar för att människor som är sjuka har en ekonomisk trygghet. Men frågan är hur länge människor kommer att reagera när man läser eller hör om utförsäkrade? Kommer det en dag då människor slutar bry sig, då man byter kanal när nyhetssändningarna intervjuar utförsäkrade eller hoppar över artikeln?

Jag hoppas att den dagen inte kommer. För jag tror på fullt allvar att oavsett om man är ung, gammal, frisk, sjukskriven, kvinna eller man så är det bästa samhället för oss alla ett samhälle där vi värnar om varandra. Ett samhälle där det finns trygga skyddsnät som tar emot om vi ramlar. För i ett sådant samhälle är klyftorna små mellan dem som har och dem som inget äger. Jag tror att stora majoriteten av människor i vårt land vill att vi ska ha trygghetsförsäkringar, ett samhälle där vi tar hand om varandra och där människor får möjligheter. Vi ska inte glömma att det som avgör hur bra ett samhälle är hur vi behandlar dem som har det svårast. 

Fredrik Reinfeldt har anställt sin vapendragare Per Schlingmann som pr-strateg på statsministerns kontor i regeringskansliet. Man kan verkligen diskutera om skattebetalarna ska behöva betala för en pr-strateg som får i uppdrag att marknadsföra hur bra regeringens politik är. Det borde vara partierna som bekostar sådan verksamhet. Schlingmann säger själv att hans främsta uppdrag blir att beskriva arbetslinjen som mer mänsklig. Jag tycker att Schlingmann i så fall borde se till att politiken blir mer mänsklig först på riktigt – inte bara med ord.

Jag minns de åren i mellanstadiet och högstadiet för det var en tid som var präglad av rädsla. Jag var rädd för att jag skulle få stryk på grund av min hudfärg om jag mötte rasister. Jag var rädd att någon skulle göra illa min familj. Jag fruktade att släktingar och vänner kommit till skada, när flyktingförläggningar i Sverige och Europa stod i brand. Då fick man finna sig i att några kunde skrika neger till en. För vad skulle jag kunna göra då som barn? Det enda jag kunde göra var att acceptera maktlösheten som jag kände. Jag minns också att klyftorna i samhället vara stora. Mellan de som hade och de som inget ägde. Jag är säker på att många kan vittna om att Sverige kändes som ett kallt land. Det fanns en utbred rädsla, maktlöshet och våldsamhet i vårt land.

Valnatten väckte alla minnen från 1990-talet till liv. Sverigedemokraterna som härstammar från Bevara Sverige Svenskt som var aktiva under 80-talet fick många mandat i vår riksdag. Ett parti som har ägnat de senaste åren att finkamma sig och gått genom en retorisk make-over för att tvätta bort kopplingarna till de nazistiska rötterna. Samma parti ska nu lagstifta, utse nämndemän och sprida sina främlingsfientliga budskap från riksdagens talarstol. Frågan är vad som kommer härnäst. Kommer vi få se hur islamfobi och våldsamhet breder ut sig? Få vi se en ny laserman och fler barn som är rädda?

Det finns inget givet svar. För det är vi, jag och du, som avgör hur dagens barn kommer att minnas 2010-talet. Istället för att bara chockas och förfäras över att vi har rasister i våra kommunfullmäktige och vår riksdag så kan vi agera. Det är nu vi ska engagera oss i fackföreningar, organisationer och partier för alla människors lika värde. Det är nu vi ska se till att människor med olika bakgrund och erfarenheter möts och samtalar om vilket samhälle vi ska leva i. Jag är övertygad om att få av Sverigedemokraternas väljare är rasister. Deras ilska bottnar i orättvisor som finns i vårt samhälle, att barnfattigdomen breder ut sig och klyftorna mellan de rika och de fattiga fortsätter öka. Istället för klassklyftor vill man se jämlikhet och det är dags att vi lyssnar och agerar.       

Några kvällar efter valnatten skriker ett par unga killar ”blatte” till mig när jag är på väg hem. Efter 21 år i Sverige tror killarna att jag ska acceptera att bli kallad för alla möjliga saker. Men jag är inte ett barn längre och jag vägrar infinna mig i att rädsla ska prägla min vardag. Jag tänker fortsätta kämpa för alla människors lika värde och mot orättvisor. För det är min skyldighet att agera som Martin Luther King formulerade. ”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors brutalitet utan de goda männi­skors tystnad.”

Alla var välkomna, oavsett om man gillade de socialdemokratsiska idéerna eller inte. Den viktigaste poängen var att visa upp hur röstningen går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. En annan poäng var att diskutera vikten av att sprida kunskapen till familj, grannar och vänner som inte tidigare getts möjligheten att rösta i svenska val. Slutmålet var att bidra till att fler i Vivalla tar ställning i valet – att höja valdeltagandet, kort sagt. Arrangemanget var annonserat som ett socialdemokratiskt initiativ och inga dörrar stängdes för människor som inte sympatiserar med Socialdemokraterna.

Just detta att dörrarna var öppna för alla är självklart – eftersom syftet var att visa på styrkan med demokrati. På det pass som var röstskola talades det heller inget om olika ideologier. Mona Sahlin, socialdemokraternas partiledare, besökte röstskolan och höll ett annonserat tal. Det var frivilligt att lyssna på det och det kan knappast överraska någon att hon i sitt tal berörde skillnader mellan de två politiska alternativen på riksplanet.

Jag har hållit på med politik nog länge för att veta att politiken inte bara är det möjligas konst. Det är ibland också konsten att svärta ner motståndarna. Tyvärr. Jag blir så lessen av det efterspel som uppstått i media efter röstskolan. Borgerliga lokalpolitiker kritiserar mitt initiativ i hårda ordalag. Det insinueras att jag gjort något fult, att jag och mitt parti genom röstskolan försöka lura eller tvinga folk att rösta på oss. Jag blir sällan personligt sårad av politisk debatt. Men den här gången blir jag det. Jag gör definitivt ingen hemlighet av att varenda röst på en socialdemokrat är bra för Örebro och Sverige. Men i det här fallet upplever jag att borgarna medvetet missar poängen med röstskolan.

Att jag är politiskt aktiv hänger väldigt tätt samman med min bakgrund. När jag gick in i politiken gjorde jag det med förvissningen om att det var ett sätt för mig och mina vänner i Vivalla att gå från en tillvaro som styrdes av andra, till att själv vara med och påverka. Den resan vill jag att fler ska få göra.

Det är för mig obegripligt att bekännande demokrater själva inte gör liknande insatser, utan väljer att kritisera röstskolan i Vivalla. Här har vi gjort en insats där TV-kamerorna är med under hela resan och där journalister och borgerliga sympatisörer satt på samma läktare som målgruppen. Och ändå pratar ledande företrädare för den borgerliga koalitionen i Örebro bara om arrangemanget i kritiska termer. Att det skulle vara demokratiskt tvivelaktigt.

Vet ni vad – företrädare för den styrande koalitionen i Örebro. Gör något själva istället. Bidrar ni till ökat valdel-tagande i våra stora bostadsområden så ska jag applådera de initiativen. Jag är beredd att göra saker tillsammans med er för att fler ska gå och röst. Men en sak ställer jag aldrig någonsin upp på. Det är att stillasittande se på när klyftorna mellan dem som deltar och dem som inte deltar vidgas, utan att försöka göra något åt det. Ni får gärna tycka att det är fel. Det faller bara tillbaks på er.

Alaa Idris Riksdagskandidat för Socialdemokraterna

Så många barn har tillbringat sommaren med att hänga på gården och kvarteret. Ibland av egen vilja men många gånger på grund av brist på annat att göra. När ens förälder inte har någon större inkomst eller saknar arbete så känner man av det. Det blir definitivt inga utlandsresor under sommarloven och antagligen inga resor inom Sverige heller. För var ska man resa när pengarna inte räcker till? Man är hemma och får förlita sig på att det finns något att göra i stadsdelen man bor i. Man kanske kan bada någonstans nära, spela fotboll med de andra ungarna i stadsdelarna som också är kvar eller så försöker man underhålla sig själv så mycket man kan. Oftast har föreningslivet i stadsdelen tagit ledigt under sommaren och kommunen erbjuder ingen verksamhet för dessa barn.  

Enligt Riksdagens utredningstjänst RUT så har den relativa fattigdomen ökat i Sverige. Under året har gruppen barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer ökat till 13,7 procent. Olika organisationer och fonder vittnar om att antal ansökningar om pengar har ökat. Föräldrar ansökte under 2009 hos Majblomman om medel för att kunna ta med barnen på utflykter, för att köpa glasögon eller skor till ungarna.

Det handlar om så många barn som inte kan gå på bio med kompisarna, som får springa barfota under idrottslektionerna och som döljer hålen i strumporna. Som stannar hemma och är ”sjuka” när klassen ska på studiebesök som kostar. Barn som tvingas ljuga för sina lärare och att säga att man har glömt att ta med pengar när insamling till klasskassan ska ske.  Eller som äter så mycket som möjligt i skolmatsalen under fredagen med vetskapen att det finns inte mycket att äta hemma under helgen. Orden räcker inte till för att beskriva barnens känslor över att vara fattig i Sverige.

Klassamhället existerar i högst grad i Sverige 2010. Och klyftorna har ökat de senaste åren. Politiker har ett stort ansvar för att vårt samhälle är segregerade och för barnens lidande. När konservativa politiker inte tycker att det är ett problem att vi har över nio procent arbetslöshet, eller att klyftorna ökar då får vi det samhälle vi har. Vi har en högerregering som blundar för barnfattigdomen och arbetslösheten, som stänger dörrar för människor och vars politik skapar orättvisa i vårt samhälle. Det handlar inte om enskilda beslut som borgerliga politiker har fattat lokalt och nationellt. Det är när man lägger ihop besluten som människosyn och samhällssyn blir tydlig.  

Jag vet att politiken kan göra skillnad. Valet i september kommer att handla om hur vårt land ska vara i framtiden. Och jag är övertygad om att den rödgröna samhällssynen skiljer sig från den konservativa. Vi tror på sommarjobb för unga, öppna fritidsgårdar under ledighet och spontanidrottsplatser. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Ska ökade klyftor, hög arbetslöshet och barnfattigdom vara en del vårt samhälles vardag. Eller om vi tillsammans ska skapa möjligheternas land där inget barn ska behöva somna med en klump i magen?

Våga elda under din vrede

Jag satt uppe halva natten och följde Ship to Gaza och de andra båtarna som var på väg till Gaza för att bryta Israels blockad. I månader hade var vi många som samlade in pengar för solidaritetsaktion som byggde på tanken från människa till människa. Vi var många som hoppades på att Israel skulle släppa genom båtarna trots att man hade hotat att borda fartygen. Det var ändå fredsaktivister som hade fyllt båtarna med medicin, leksaker, cement, rullstolar och andra saker som Israel inte tillåter att det kommer Gazaborna till dels. Varför skulle man inte släppa in humanitärt bistånd?

Jag slumrade till vid tvåtiden och vaknade några timmar senare till en ny värld. Nyheten om att Israel hade bordat, dödat människor på en av båtarna och tvingat båtarna att ändra kurs på internationellt vatten spreds över världen som löpeld. Ilskan, oron och sorgsenheten spreds lika snabbt. Ilskan över att staten Israel som bröt mot internationell rätt genom att sig friheten att borda fartygen som befann sig på internationellt vatten. Oron över vad som hade skett med alla som befann sig på båtarna, människor från över 50 länder där bland annat ca 10 svenskar. Hur många hade dött, hur många hade skadats? Frågorna var många och svaren få och oron stärktes för varje timme.  Vi kände en sorgsenhet över alla de som dött och för att Gazaborna fortfarande var isolerade. Gaza var fortfarande världens största utomhusfängelse. Blockaden bröts inte!

Men något annat hände. Inte bara i Sverige utan över hela världen. Israels blockad mot Gaza och ockupation av Palestina uppmärksammades. Ledare efter ledare fördömde Israels attack mot båtarna. Människor gick ut från hus och hem ut på gatorna. Över hela världen samlades människor för att markera att internationell rätt måste följas av alla. I Sverige ordnades spontana manifestationer och demonstrationer samma dag på över 15 orter. Budskapet var tydligt. Det är inte okej att bryta mot folkrätten, att sätta in militär mot fredsaktivister som kommer med humanitärt bistånd. Och det är definitivt inte okej att döda civila människor.

Ingrid Sjöstrand skrev en gång ”Elda under din vrede med maktens nyheter. Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss. Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon. Elda under din vrede.” 

Jag tror att någonting håller på att ske i Sverige och i världen. En förändring som har skett långsamt i samhället dem senaste åren. En förändring där allt fler människor väljer att inte byta kanal när jobbiga nyheter visas. Där allt fler väljer att inte bara nöja sig med att knyta näven i fickan. Jag är säker på att människor över hela världen har börjat elda under sin vrede. Ett engagemang som bygger på att man protesterar mot orättvisor i Sverige och i världen.

Det ger mig hopp. Att få se barnfamiljerna, studenterna och pensionärerna ta ett tydligt ställningstagande för internationell solidaritet. Det får mig att tro att en annan värld är möjlig.