Från ett land som ockuperar, till land som är ockuperad

Så nära men ändå så långt bort. Dagarna går fort fram. På en vecka har vi hunnit resa fram och tillbaka mellan olika städer. Tel Aviv, Ramallah, Jerusalem, Ramallah, Tel Aviv och tillbaka till Ramallah. Från vår balkong kan jag på kvällarna se ända till Tel Aviv, det tar lite mer än en timma att åka bil mellan Ramallah och Tel Aviv om man inte stöter på problem vid någon checkpoint. Så nära men ändå så långt ifrån.

I checkpointen mellan Ramallah och Jerusalem såg jag ett av tusen sätt som Israels ockupation av Palestina uttrycks. Känslan av att se hur människor tvingas kö mellan smala galler, bli utskällda av någon som skriker i en mikrofon, människor som tvingas vända om för att någon israelisk soldat har bestämt för att inte släppa fram dem. I checkpointen fick jag se människovärdet tas från palestinier, om och om igen. Vi som står där och väntar vid checkpointen vet att alla människor har ett värde och vi är lika mycket värda. Men det svårt att säga det till de israeliska soldaterna som håller checkpointen i liv. En tjock skiva av glas är i mellan, en skiva som hindrar ett samtal om livet, en skiva som hindrar den som är bakom skivan att se att det är en annan människa som är framför en. Det är en skiva mellan ockupanten och den som är ockuperade.

Igår besökte jag flyktinglägret Al Marai och fick höra hur generation efter generation har fått födas, växa upp och dö i lägret. De första flyktingarna kom 1948. Men alla vet var de har sitt ursprung, vilken by eller stad deras mor- och farföräldrar eller föräldrar tvingades fly ifrån. Dem vet var deras hem har stått en gång. Och längtan är stor – en dag ska vi återvända hem. Människor berättar för mig och jag förstår längtan. Mina morföräldrar och mina föräldrar längtade under lång tid till sina hem, längtade till ett liv utan ockupation. De fick kämpa för ett självständigt Eritrea och efter 30 år kamp blev drömmen verklighet. Jag vill säga det till familjen vi besöker som nyligen gjort hadij (pilgrimsfärd till Mecka), jag vill säga det till mamman som berättar att hon under hadij för första gången sedan hennes son blev martyr för 5 år sedan kände någon glädje. Jag vill berätta att det är möjligt att få slut på en ockupation, att dem kommer att få lämna flyktinglägren och få återvända hem och drömmar visst kan bli verklighet. Men jag vet också att det inte är så lätt och bara för att människor har rätt behöver dem inte få rätt.

Bilder från de senaste dagarna.

 Alaa önskar att alla människor oavsett bakgrund, religion, land ska ha rätt att få återvända hem.

Annonser

~ av Alaa Idris på 12 december 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: