Närheten är en illusion

Min krönika i dagens Nerikes Allehanda.

Närheten är en illusion

Så nära men ändå så långt bort. Dagarna går fort fram under min resa i Israel och Palestina. Det mesta av tiden tillbringar jag i Palestina. Jag resar fram och tillbaka mellan olika städer, flyktingläger och platser med historisk och religiös betydelse. Från min balkong i lägenheten som jag hyr i Ramallah kan jag på kvällarna se ända till Tel Aviv.  Resan mellan Ramallah och Tel Aviv tar med bil lite mer än en timma om man inte stöter på problem vid någon checkpoint. Så nära men ändå så långt bort.

Under en månad har jag hunnit besöka Abrahammoskén, Den heliga gravens kyrka/Uppståndelsekyrkan, Klagomuren, Al Aqsa moskén, Födelsekyrkan och många flera platser. Oavsett vilken helig plats jag besöker möter jag religiösa människor som vill komma närmare Gud, Allah eller Jehova. Människor som även i framtiden vill kunna besöka de heliga platserna för att finna lugnet. Men jag möter också människor, uteslutande palestinier, som nekas av Israel att resa eller besöka heliga platser. På fiket som ligger i grannfastigheten möts jag en dag av att ägaren Osama bubblar av glädje. Efter 20 år fick han tillstånd att besöka Jerusalem och Uppståndelsekyrkan. 20 års väntan för att åka till grannstaden som ligger 30 minuter bort är omöjligt att förstå för mig, som första veckan på min resa reste två gånger till Jerusalem. Jag kan nästan resa var jag vill i området med mitt svenska pass. Jag gläds med Osama trots att det borde vara självklart att han ska ha tillträde till de heliga platserna som får honom att bubbla av glädje.   

Vid checkpoint mellan Ramallah och Jerusalem ser jag ett av tusen sätt som Israels ockupation av Palestina uttrycks. Känslan av att se hur människor tvingas köa mellan smala galler, bli utskällda av någon som skriker i en mikrofon eller tvingas vända om för att någon israelisk soldat har bestämt sig för att inte släppa fram dem just idag är obeskrivlig. Vid checkpoint ser jag hur människovärdet tas från palestinier, om och om igen. Jag står där med kvinnan som efter tre år besöker Ramallah för att hälsa på sin sjuka mor, den äldre mannen som har läkartid på ett sjukhus i Jerusalem och hundra andra. Vi står där och väntar och jag vet att alla människor har ett värde och vi är lika mycket värda. Men det är svårt att säga det till de palestinierna som står i kön. Och det är svårt att säga det till de israeliska soldaterna som håller checkpoint i liv. En tjock skiva av glas sitter mellan folken. En skiva som hindrar ett samtal om livet, en skiva som hindrar människor att se varandra. Det är en skiva mellan ockupanten och den som är ockuperad.

Kvällarna i Ramallah går åt att fika, äta och röka vattenpipa. Det är det som erbjuds för att fördriva tiden berättar mina vänner. Så jag fikar och får höra alla historier om alla illegala bosättningar som byggs på palestinsk mark, om begränsad rörelsefrihet, om situationen under första och andra intifadan. Om de som är fängslade i israeliska fängelser och om alla martyrer som dött. Jag lyssnar och berörs. Jag vill berätta för mina palestinska vänner hur jag och mina israeliska vänner fördrev tiden i Tel Aviv. Så många uteställen och aktiviteter som vi besökte. Det var inte svårt att fördrev tiden. Om samtalen som handlade om arbete, utbildningsmöjligheter, ideologi och framtiden. Jag vill berätta men jag kan inte. Jag vill inte riskera att vännerna i Ramallah känner sig avundsjuka på mina vänner i Tel Aviv. Så jag tiger och tänker så nära varandra men ändå så långt ifrån.

Annonser

~ av Alaa Idris på 04 januari 2010.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: