Låt oss bygga landet tillsammans – Krönika i dagens Nerikes Allehanda

Jag lever här. Jag är svensk. Jag är muslim. Jag är eritrean. Jag är kvinna. Jag är örebroare. I ett land som jag ser som mitt sedan en kall vinterdag i februari 1989. Varför det blev Sverige vet jag inte. Det jag vet är att min mamma ville att hennes barn skulle få komma bort från krig, förtryck och förstörelse. Att min mamma önskade att vi skulle få leva i frihet. Det fick vi. Så här är jag.

Det finns de som inte tycker att jag hör hemma här. De som undrar när jag ska ta mitt pick och pack för att flytta tillbaka till Eritrea. De som hävdar att jag inte bryr mig om Sverige och landets utveckling. Som ifrågasätter min lojalitet och kärlek till det land jag har växt upp i. De som tar sig rätten för att kalla mig invandrare trots att det var länge sedan jag slutade vandra. De är inte många men de finns och de hörs.

Och så finns de också som tycker att det är självklart att deras barn ska växa upp med människor med olika bakgrund. De som inser att integration handlar om möten, i skolan och arbetsplatsen, i föreningen, i stadsdelen och i staden. De som inte sätter värde på människor utifrån var de är födda. De som ser sina vänner som vänner utan att tänka på hudfärg, bakgrund, religion eller brytning. De som tror att världen tillhör oss alla. De är också här.

Jag har haft turen att växa upp i ett område där människor med olika bakgrund och erfarenheter möts i vardagen. Där var och en själv fick definiera sig, eller låta bli. En del beskrev sig som svenskar, andra som halvsvenskar och några som eritreaner. Vissa var ortodoxa kristna och fastade innan påsk. Andra tillhörde svenska kyrkan och konfirmerade sig och så fanns det de som var muslimer som fastade under ramadan. Några var ateister. Oavsett om man definierade sig och satte etikett på själv eller inte mötte vi varandra med respekt. Med kärlek, nyfikenhet och omtanke.

Det är sällan som jag ägnar tid åt att definiera svenskhet och fundera på vilka som hör hemma här eller inte. Mitt engagemang går istället åt att fundera på vad man kan göra för att bryta arbetslösheten, hur man kan få unga ut i arbete. För jag vet vad arbetslöshet gör med människor och med känslan av att tillhöra samhället. Jag oroar mig för att skolresultaten runt om i landet sjunker för sjätte året i rad. Jag blir ledsen av att barn växer upp i fattigdom i vårt land, oavsett vilket deras ursprung är. Och jag vill att våra äldre ska behandlas med respekt. Jag brinner för att unga ska ha rätt till mötesplatser och jag inspireras av eldsjälar i föreningslivet som möjliggör för människor att utvecklas själva, tillsammans med andra. Hur Sverige ska utvecklas idag och i framtiden är en av de viktigaste frågorna för mig. Istället tenderar den politiska debatten allt mer handla om vilka som ska vara här i landet – inte hur landet växer sig starkare utifrån att de förutsättningar vi har. Det känns fattigt. Sverige riskerar att tappa både i internationellt anseende och i konkurrenskraft om vi fokuserar på avveckling av humanism istället för utveckling av vårt land.

Här är vi. Jag, de och vi. I ett land som är vårt. Som vi tillsammans formar. Vi är här. Låt oss utveckla Sverige tillsammans.

Annonser

~ av Alaa Idris på 04 mars 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: