Men inte en enda gång får vi ge upp – Krönika i NA 29 april 2013

4236 dagar har gått. Ingen vet riktigt vart han är. Många hoppas på att han lever men ingen vet. Hans brott är att han som journalist skrivit om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Han nekades rätten till advokat och utan rättegång fängslades han. Rättssäkerheten lyser med sin frånvaro i Eritrea och här hemma fortsätter folk att uppmärksamma saknaden av Dawit Isaak i hopp om att han snart ska komma hem till sin familj i Göteborg.

De elva, nästan tolv år som Dawit Isaak har varit fängslad gör att han är den samvetsfången med EU medborgarskap som har suttit fängslad längst. Och trots att jag försöker förstå vad det gör med en människa att vara frihetsberövad så lång tid misslyckas jag. Jag förstår inte. Inte för att jag inte vill, utan för att det är ofattbart att greppa känslan av att vara frihetsberövad. Känslan av att nekas de grundläggande rättigheterna, av att sakna kommunikation med sin omvärld och oron över att världen kanske har glömt en. Det är svårt att förstå hur det känns att inte veta hur ens närmaste mår och vad de gör. Men mest av allt är det ofattbart att en människa kan straffas så hårt för att den har uttryckt sin åsikt och att världssamfundet inte förmår att agera för att de mänskliga rättigheterna ska gälla på riktigt världen över.

Dawit Isaak är inte ensam. 232 journalister sitter fängslade runt om i världen och siffran har ökat de senaste åren enligt Committee to Protect Journalists. Utvecklingen är oroväckande av många anledningar. För vad händer med ett samhälle och ett land när de som har som uppgift att sprida nyheter och granska samhället hotas och tystas ned? Jo, vi får ett samhälle där människor inte vågar säga sin mening. Ett samhälle där människor inte vågar rapportera om när något är fel eller kritisera de styrande. Vi får länder där övergrepp, korruption och brott mot mänskliga rättigheter kan fortgå utan att det kommer upp till ytan för att stoppas. Ett land där yttrandefriheten och demokratin är begränsad är ett samhälle där människors frihet begränsas. Så när journalister fängslas, utsätts för tortyr och begränsas från det viktiga uppdraget att sprida nyheter i allmänhetens intresse måste världens ledare markera.

Dagarna går. Och jag tänker på vad Dawit Isaaks barn har gjort det senaste decenniet, på allt de har hört, sett och upplevt som de skulle vilja dela med sig till sin far. Jag förargas över att tiden inte går att vrida tillbaka så Dawit och andra samvetsfångar fick tillbringa tiden med sina nära och kära istället för i en fängelsecell. Men tiden går bara framåt, dagarna blir till veckor och vi fortsätter skriva på upprop om att samvetsfångar ska släppas. Vi ställer krav på våra ledare att agera, vi demonstrerar och lämnar över protestlistor till ambassaderna. Men inte en enda gång får vi ge upp. För om våra röster tystnar kommer din, min och vår frihet att begränsas.

Annonser

~ av Alaa Idris på 30 april 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: