Låt oss dansa hela natten

•07 februari 2011 • 3 kommentarer

 När jag presenterar mig brukar jag säga att jag kommer från universums centrum, Örebro. Det är med stolthet som jag berättar vad som gör min stad speciell. Vi har ett vackert slott, Wadköping, idrottsföreningar på elitnivå och kulturinstitutioner som andra bara kan drömma om. Men det finns också tillfällen som jag skäms över Örebro. Jag skäms för att det finns en del örebroare som inte ser att vår vackra stad är en storstad. De verkar tro att vi bor i en liten håla och därför ska staden somna tidigt. Med över 134 000 innevånare borde Örebro ha ett bättre nattliv. Vi förtjänar en stadskärna som sprudlar av glädje, arrangemang, klubbar, kulturliv. En stadskärna som tillhör oss alla örebroare och där vi kan mötas på olika tider av dygnet.

För mig och andra som älskar att dansa är det tråkigt att klubbarna stänger tidigt. Det är dags att klubbarna och krogarna får ha öppet till klockan 05.00. Jag skäms när vänner hälsar på och inser att dansandet tar slut klockan 02.00. Kära Örebro, låt oss få dansa hela natten.

Mindre städer än Örebro som till exempel Helsingborg tillåter klubblivet vara levande sent in på natten. Jag är medveten om att det finns en oro för att människor kommer vara fulla och göra illa sig eller andra om krogarna stänger senare. Men jag ser ingen motsättning mellan en restriktiv alkoholsyn och att klubbarna har öppet sent.

För det måste ligga ett ansvar som alltid på att bartendrar inte serverar människor som har druckit för mycket. Det ansvaret måste även gälla om krogarna stänger klockan 05.00. Jag är inte säker på alla krogar och klubbar per automatik ska få ha öppet längre. Ett exempel är att tillåta de krogar som sköter sig och där det inte är ”stök” får ha öppet längre. Det skulle vara bra om tillståndsenheten i Örebro tillsammans med krögarna tittar på olika system och landa i vad som skulle passa för vår stad. Låt oss ha en bred diskussion om vi är nöjda med att ha en stad som stänger klockan 2 på natten – och därmed också blir mindre attraktiv för stora grupper människor som värdesätter livets kryddor.

Att inte veta vad för slags musik de olika och klubbarna kommer att spela är synd – det är ett problem som krögarna själva måste reflektera över. Om en örebroare till exempel vill dansa till R&B en fredagskväll är det sällan den vet vilken klubb den ska gå till. Chansen är stor att det spelas liknande musik på de flesta klubbar i staden. Det är på tiden att uteställena visar vilken musikgenre som kommer att spelas under kvällen. Om vi vill bryta ålderssegregationen i staden och utelivet är det här ett bra sätt att arbeta. Då kan 19-åriga och 45-åriga rockälskarna gå till samma ställe. Och människor möts som kanske aldrig hade mötts. Och det möjliggör för örebroare att besöka krogar som man normalt inte brukar gå till. Både gästerna och krögarna gynnas av att marknadsförningen av klubbars utbud blir tydligare.

Örebroare kan vittna om hur Örebros stadskärna lever upp under sommaren. Hur många håller inte med om hur underbart det är att sitta på en uteservering och njuta av sommarkvällen. För mig kännetecknas våren och sommaren av att människor blommar upp och är glada. Runt om i innerstad sitter människor, i olika åldrar, ute för att samtala och umgås. Då är det oerhört tråkigt att uteserveringarna inte ska få spela musik efter ett-tiden. Med all respekt för de människor som bor i närheten av serveringarna vill jag säga att stadskärna tillhör oss alla. Bor man i innerstad får man räkna med att det är liv och rörelse. När vi har så få solmånader då vi kan vistas ute och njuta av värmen så kan inte ett fåtal begränsa mångas rätt till centrum.

Jag vill känna större glädje över att jag bor i en storstad. Jag vill även att det ska märkas att Örebro är en studentstad. Och jag vill känna en stolthet för jag bor i en stad som sprudlar av liv och rörelse.

Annonser

En mänskligare arbetslinje? Krönika i NA

•11 oktober 2010 • Kommentera

Dagligen rapporterar media om olika människor som har blivit utförsäkrade och vilka konsekvenser det har fått för dem. Vi får namn och ansikten på dem som samhället vänder ryggen. Vi läser om utförsäkrade som har begått självmord, som har tagit sms-lån för att ha råd med mat, som mår sämre än vad de har gjort tidigare. Istället för att fokusera på att bli bättre och friskare tvingas man oroa sig för ekonomin och hur man ska överleva.

En av dem som har uppmärksammats mest är Annica Holmquist vars fall debatterades av partiledarna i valrörelsens slutdebatt. Annica lider av akromegali vilket innebär att hon har en sjukdom som får hennes kroppsdelar att växa okontrollerat. Hon kräks ofta av sina smärtor och kommer aldrig att kunna arbeta igen. Fallet uppmärksammades efter att dottern Emelie skrivit på sin blogg Klamydiabrevet om sin mor som tvingas ut på arbetsmarknaden trots att hon är sjuk. Emelie bloggade bland annat om att mamman tvingas sälja sin lägenhet för att kunna få socialbidrag. Fredrik Reinfeldt sa i slutdebatten att han trodde att det skulle lösa sig för Annica efter valet. Valet har passerat. Fredrik Reinfeldt är fortfarande statsminister. Det har inte löst sig för Annica, hon är fortfarande sjuk, är fortfarande utförsäkrad och har svårt ekonomiskt att klara sig. Och återigen har hon fått ett avslag av Försäkringskassan.    

Sveriges trygghetssystem är världskänt för sin höga ambition och sin förmåga att bära upp samhällets mest utsatta samtidigt som systemet kommer alla till del. Nu håller systemet på att kollapsa. Vi har gått från att ha ett samhälle där människor som är sjuka får stöd för inte slåss ut ekonomiskt till ett samhälle som sparkar på dem som har det tuffast.

Det är inte Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller någon myndighet som vill jävlas med oss svenskar. Myndigheterna följer bara medvetna beslut och lagar som riksdagen har fattat. Borgerliga riksdagspolitiker var så nöjda över förändringarna i sjukförsäkringsreglerna att man applåderade i riksdagen efter att besluten hade fattats. I efterhand säger man inte trodde att reglerna skulle slå så hårt mot de utförsäkrade. Men problemet är att de borgerliga partierna inte har gjort något heller för att förändra reglerna.

Jag vet att det är många som förfäras varje gång dem hör om ett ”nytt” fall i media. Det är många som tänker att så får det inte gå till, att samhället borde ta ansvar för att människor som är sjuka har en ekonomisk trygghet. Men frågan är hur länge människor kommer att reagera när man läser eller hör om utförsäkrade? Kommer det en dag då människor slutar bry sig, då man byter kanal när nyhetssändningarna intervjuar utförsäkrade eller hoppar över artikeln?

Jag hoppas att den dagen inte kommer. För jag tror på fullt allvar att oavsett om man är ung, gammal, frisk, sjukskriven, kvinna eller man så är det bästa samhället för oss alla ett samhälle där vi värnar om varandra. Ett samhälle där det finns trygga skyddsnät som tar emot om vi ramlar. För i ett sådant samhälle är klyftorna små mellan dem som har och dem som inget äger. Jag tror att stora majoriteten av människor i vårt land vill att vi ska ha trygghetsförsäkringar, ett samhälle där vi tar hand om varandra och där människor får möjligheter. Vi ska inte glömma att det som avgör hur bra ett samhälle är hur vi behandlar dem som har det svårast. 

Fredrik Reinfeldt har anställt sin vapendragare Per Schlingmann som pr-strateg på statsministerns kontor i regeringskansliet. Man kan verkligen diskutera om skattebetalarna ska behöva betala för en pr-strateg som får i uppdrag att marknadsföra hur bra regeringens politik är. Det borde vara partierna som bekostar sådan verksamhet. Schlingmann säger själv att hans främsta uppdrag blir att beskriva arbetslinjen som mer mänsklig. Jag tycker att Schlingmann i så fall borde se till att politiken blir mer mänsklig först på riktigt – inte bara med ord.

Jag vägrar vara rädd – Krönika i Karlskoga Kuriren

•28 september 2010 • 2 kommentarer

Jag vet att jag inte är ensam om att minnas. Men jag vet också att det finns många som redan glömt hur Sverige var under början och mitten av 1990-talet. Då Vitt Ariskt Motstånd, VAM, demonstrerade öppet på våra gator och lasermannen sköt personer med utländsk bakgrund. Expressen hade en löpsedel med rubriken ”Kör ut dem”. Det var en tid då folk gick runt i bomberjackor.

Jag minns de åren i mellanstadiet och högstadiet för det var en tid som var präglad av rädsla. Jag var rädd för att jag skulle få stryk på grund av min hudfärg om jag mötte rasister. Jag var rädd att någon skulle göra illa min familj. Jag fruktade att släktingar och vänner kommit till skada, när flyktingförläggningar i Sverige och Europa stod i brand. Då fick man finna sig i att några kunde skrika neger till en. För vad skulle jag kunna göra då som barn? Det enda jag kunde göra var att acceptera maktlösheten som jag kände. Jag minns också att klyftorna i samhället vara stora. Mellan de som hade och de som inget ägde. Jag är säker på att många kan vittna om att Sverige kändes som ett kallt land. Det fanns en utbred rädsla, maktlöshet och våldsamhet i vårt land.

Valnatten väckte alla minnen från 1990-talet till liv. Sverigedemokraterna som härstammar från Bevara Sverige Svenskt som var aktiva under 80-talet fick många mandat i vår riksdag. Ett parti som har ägnat de senaste åren att finkamma sig och gått genom en retorisk make-over för att tvätta bort kopplingarna till de nazistiska rötterna. Samma parti ska nu lagstifta, utse nämndemän och sprida sina främlingsfientliga budskap från riksdagens talarstol. Frågan är vad som kommer härnäst. Kommer vi få se hur islamfobi och våldsamhet breder ut sig? Få vi se en ny laserman och fler barn som är rädda?

Det finns inget givet svar. För det är vi, jag och du, som avgör hur dagens barn kommer att minnas 2010-talet. Istället för att bara chockas och förfäras över att vi har rasister i våra kommunfullmäktige och vår riksdag så kan vi agera. Det är nu vi ska engagera oss i fackföreningar, organisationer och partier för alla människors lika värde. Det är nu vi ska se till att människor med olika bakgrund och erfarenheter möts och samtalar om vilket samhälle vi ska leva i. Jag är övertygad om att få av Sverigedemokraternas väljare är rasister. Deras ilska bottnar i orättvisor som finns i vårt samhälle, att barnfattigdomen breder ut sig och klyftorna mellan de rika och de fattiga fortsätter öka. Istället för klassklyftor vill man se jämlikhet och det är dags att vi lyssnar och agerar.       

Några kvällar efter valnatten skriker ett par unga killar ”blatte” till mig när jag är på väg hem. Efter 21 år i Sverige tror killarna att jag ska acceptera att bli kallad för alla möjliga saker. Men jag är inte ett barn längre och jag vägrar infinna mig i att rädsla ska prägla min vardag. Jag tänker fortsätta kämpa för alla människors lika värde och mot orättvisor. För det är min skyldighet att agera som Martin Luther King formulerade. ”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors brutalitet utan de goda männi­skors tystnad.”

Gör något själva, borgare! (debattartikel i NA)

•06 september 2010 • 1 kommentar

Jag känner många i Vivalla. Jag vet hur deras vardag ser ut – jag har själv levt den. Jag vet att det finns människor med bakgrund i andra länder som inte vet hur man gör när man röstar i Sverige. Som inte förstår möjligheten som fria val i Sverige innebär. Alla människor som bor här, har helt enkelt inte bjudits in i det demokratiska finrummet på ett nog bra sätt. Det ville jag göra något åt. Därför genomförde jag en röstskola i Vivalla onsdagen den 1 september.

Alla var välkomna, oavsett om man gillade de socialdemokratsiska idéerna eller inte. Den viktigaste poängen var att visa upp hur röstningen går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. En annan poäng var att diskutera vikten av att sprida kunskapen till familj, grannar och vänner som inte tidigare getts möjligheten att rösta i svenska val. Slutmålet var att bidra till att fler i Vivalla tar ställning i valet – att höja valdeltagandet, kort sagt. Arrangemanget var annonserat som ett socialdemokratiskt initiativ och inga dörrar stängdes för människor som inte sympatiserar med Socialdemokraterna.

Just detta att dörrarna var öppna för alla är självklart – eftersom syftet var att visa på styrkan med demokrati. På det pass som var röstskola talades det heller inget om olika ideologier. Mona Sahlin, socialdemokraternas partiledare, besökte röstskolan och höll ett annonserat tal. Det var frivilligt att lyssna på det och det kan knappast överraska någon att hon i sitt tal berörde skillnader mellan de två politiska alternativen på riksplanet.

Jag har hållit på med politik nog länge för att veta att politiken inte bara är det möjligas konst. Det är ibland också konsten att svärta ner motståndarna. Tyvärr. Jag blir så lessen av det efterspel som uppstått i media efter röstskolan. Borgerliga lokalpolitiker kritiserar mitt initiativ i hårda ordalag. Det insinueras att jag gjort något fult, att jag och mitt parti genom röstskolan försöka lura eller tvinga folk att rösta på oss. Jag blir sällan personligt sårad av politisk debatt. Men den här gången blir jag det. Jag gör definitivt ingen hemlighet av att varenda röst på en socialdemokrat är bra för Örebro och Sverige. Men i det här fallet upplever jag att borgarna medvetet missar poängen med röstskolan.

Att jag är politiskt aktiv hänger väldigt tätt samman med min bakgrund. När jag gick in i politiken gjorde jag det med förvissningen om att det var ett sätt för mig och mina vänner i Vivalla att gå från en tillvaro som styrdes av andra, till att själv vara med och påverka. Den resan vill jag att fler ska få göra.

Det är för mig obegripligt att bekännande demokrater själva inte gör liknande insatser, utan väljer att kritisera röstskolan i Vivalla. Här har vi gjort en insats där TV-kamerorna är med under hela resan och där journalister och borgerliga sympatisörer satt på samma läktare som målgruppen. Och ändå pratar ledande företrädare för den borgerliga koalitionen i Örebro bara om arrangemanget i kritiska termer. Att det skulle vara demokratiskt tvivelaktigt.

Vet ni vad – företrädare för den styrande koalitionen i Örebro. Gör något själva istället. Bidrar ni till ökat valdel-tagande i våra stora bostadsområden så ska jag applådera de initiativen. Jag är beredd att göra saker tillsammans med er för att fler ska gå och röst. Men en sak ställer jag aldrig någonsin upp på. Det är att stillasittande se på när klyftorna mellan dem som deltar och dem som inte deltar vidgas, utan att försöka göra något åt det. Ni får gärna tycka att det är fel. Det faller bara tillbaks på er.

Alaa Idris Riksdagskandidat för Socialdemokraterna

Att somna med en klump i magen (krönika i NA)

•16 augusti 2010 • 3 kommentarer

Under den här och nästkommande vecka kommer flera hundra barn i Sverige att gå och lägga sig med en klump i magen. En klump som känns ända in i hjärtat.  Oro, sorg och skam för vad man ska säga när klassen är återsamlad efter sommarlovet håller barnen vakna under natten. En och en annan kommer att ljuga för sina klasskamrater. Men de flesta kommer att titta ner i bänken och svara ärligt på lärarens och klasskamraternas fråga ”Vad gjorde du i sommar?”.  

Så många barn har tillbringat sommaren med att hänga på gården och kvarteret. Ibland av egen vilja men många gånger på grund av brist på annat att göra. När ens förälder inte har någon större inkomst eller saknar arbete så känner man av det. Det blir definitivt inga utlandsresor under sommarloven och antagligen inga resor inom Sverige heller. För var ska man resa när pengarna inte räcker till? Man är hemma och får förlita sig på att det finns något att göra i stadsdelen man bor i. Man kanske kan bada någonstans nära, spela fotboll med de andra ungarna i stadsdelarna som också är kvar eller så försöker man underhålla sig själv så mycket man kan. Oftast har föreningslivet i stadsdelen tagit ledigt under sommaren och kommunen erbjuder ingen verksamhet för dessa barn.  

Enligt Riksdagens utredningstjänst RUT så har den relativa fattigdomen ökat i Sverige. Under året har gruppen barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer ökat till 13,7 procent. Olika organisationer och fonder vittnar om att antal ansökningar om pengar har ökat. Föräldrar ansökte under 2009 hos Majblomman om medel för att kunna ta med barnen på utflykter, för att köpa glasögon eller skor till ungarna.

Det handlar om så många barn som inte kan gå på bio med kompisarna, som får springa barfota under idrottslektionerna och som döljer hålen i strumporna. Som stannar hemma och är ”sjuka” när klassen ska på studiebesök som kostar. Barn som tvingas ljuga för sina lärare och att säga att man har glömt att ta med pengar när insamling till klasskassan ska ske.  Eller som äter så mycket som möjligt i skolmatsalen under fredagen med vetskapen att det finns inte mycket att äta hemma under helgen. Orden räcker inte till för att beskriva barnens känslor över att vara fattig i Sverige.

Klassamhället existerar i högst grad i Sverige 2010. Och klyftorna har ökat de senaste åren. Politiker har ett stort ansvar för att vårt samhälle är segregerade och för barnens lidande. När konservativa politiker inte tycker att det är ett problem att vi har över nio procent arbetslöshet, eller att klyftorna ökar då får vi det samhälle vi har. Vi har en högerregering som blundar för barnfattigdomen och arbetslösheten, som stänger dörrar för människor och vars politik skapar orättvisa i vårt samhälle. Det handlar inte om enskilda beslut som borgerliga politiker har fattat lokalt och nationellt. Det är när man lägger ihop besluten som människosyn och samhällssyn blir tydlig.  

Jag vet att politiken kan göra skillnad. Valet i september kommer att handla om hur vårt land ska vara i framtiden. Och jag är övertygad om att den rödgröna samhällssynen skiljer sig från den konservativa. Vi tror på sommarjobb för unga, öppna fritidsgårdar under ledighet och spontanidrottsplatser. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Ska ökade klyftor, hög arbetslöshet och barnfattigdom vara en del vårt samhälles vardag. Eller om vi tillsammans ska skapa möjligheternas land där inget barn ska behöva somna med en klump i magen?

Våga elda under din vrede – krönika i Karlskoga Kuriren

•22 juni 2010 • Kommentera

Förra veckan (tisdag den 15 juni) hade jag min första krönika inne i Karlskoga Kuriren. Jag kommer att skriva där med jämna mellanrum. Här kommer krönikan.

Våga elda under din vrede

Jag satt uppe halva natten och följde Ship to Gaza och de andra båtarna som var på väg till Gaza för att bryta Israels blockad. I månader hade var vi många som samlade in pengar för solidaritetsaktion som byggde på tanken från människa till människa. Vi var många som hoppades på att Israel skulle släppa genom båtarna trots att man hade hotat att borda fartygen. Det var ändå fredsaktivister som hade fyllt båtarna med medicin, leksaker, cement, rullstolar och andra saker som Israel inte tillåter att det kommer Gazaborna till dels. Varför skulle man inte släppa in humanitärt bistånd?

Jag slumrade till vid tvåtiden och vaknade några timmar senare till en ny värld. Nyheten om att Israel hade bordat, dödat människor på en av båtarna och tvingat båtarna att ändra kurs på internationellt vatten spreds över världen som löpeld. Ilskan, oron och sorgsenheten spreds lika snabbt. Ilskan över att staten Israel som bröt mot internationell rätt genom att sig friheten att borda fartygen som befann sig på internationellt vatten. Oron över vad som hade skett med alla som befann sig på båtarna, människor från över 50 länder där bland annat ca 10 svenskar. Hur många hade dött, hur många hade skadats? Frågorna var många och svaren få och oron stärktes för varje timme.  Vi kände en sorgsenhet över alla de som dött och för att Gazaborna fortfarande var isolerade. Gaza var fortfarande världens största utomhusfängelse. Blockaden bröts inte!

Men något annat hände. Inte bara i Sverige utan över hela världen. Israels blockad mot Gaza och ockupation av Palestina uppmärksammades. Ledare efter ledare fördömde Israels attack mot båtarna. Människor gick ut från hus och hem ut på gatorna. Över hela världen samlades människor för att markera att internationell rätt måste följas av alla. I Sverige ordnades spontana manifestationer och demonstrationer samma dag på över 15 orter. Budskapet var tydligt. Det är inte okej att bryta mot folkrätten, att sätta in militär mot fredsaktivister som kommer med humanitärt bistånd. Och det är definitivt inte okej att döda civila människor.

Ingrid Sjöstrand skrev en gång ”Elda under din vrede med maktens nyheter. Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss. Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon. Elda under din vrede.” 

Jag tror att någonting håller på att ske i Sverige och i världen. En förändring som har skett långsamt i samhället dem senaste åren. En förändring där allt fler människor väljer att inte byta kanal när jobbiga nyheter visas. Där allt fler väljer att inte bara nöja sig med att knyta näven i fickan. Jag är säker på att människor över hela världen har börjat elda under sin vrede. Ett engagemang som bygger på att man protesterar mot orättvisor i Sverige och i världen.

Det ger mig hopp. Att få se barnfamiljerna, studenterna och pensionärerna ta ett tydligt ställningstagande för internationell solidaritet. Det får mig att tro att en annan värld är möjlig.

När har vi vandrat färdigt? Krönika idagens NA

•24 maj 2010 • Kommentera

Så kom beslutet. Nerikes Allehanda ska börja granska våldtäkter ur etniskt perspektiv. Beslutet är taget av chefredaktören Ulf Johansson efter en chattdebatt. Chefredaktören upplevde att många efterfrågade en sådan redovisning av etnicitet på dem som är misstänkta för brott.

Det är anmärkningsvärt och beklagligt att NA låter ett fåtals röster få så stor inverkan. En stor majoritet av befolkningen är inte intresserad av att veta vilken etnisk bakgrund misstänkta brottslingar har. Vi är inte intresserade för att vi vet att etnicitet inte är relevant faktor för varför människor begår brott. Familjesituation, privatekonomi, utbildning, uppväxtvillkor och klassbakgrund är däremot relevanta faktorer.

Problemet med NAs nyväckta lust att sortera människor i etniska tillhörigheter är att texterna kommer att förändra den grundläggande självklarheten att vi alla är lika inför lag. Människor blir stämplade som ”utlänning”. Fokus kommer flyttas från att vi ska upprätthålla rättssamhällets grundläggande principer, till att istället diskutera vem som gjort något.

Vi är alla olika, vi har olika erfarenheter och drömmar. Vi är alla oavsett var vi är födda lika mycket värda. När ska vi som en gång föddes i ett annat land men sedan länge bosatta i Sverige anses vara svenskar. När har vi vandrat färdigt? Jag har länge vandrat enligt definitionen invandrare men jag har bott i Örebro över 19 år. Ärligt talat, jag är trött på att vandra. Nu får det räcka. Jag är här. Gör jag något fel vill jag ta ansvar för det som Alaa Idris, inte som Alaa Idris – invandraren.     

De flesta beslutsfattare upprepar mantrat att nycklarna till integration är språket, utbildning arbete. Men nycklarna till integration handlar om så mycket mer. Och vi har en bit kvar innan vi kan säga att Sverige är ett integrerat land. För idag utestängs människor från krogar, arbete och makt. Det finns strukturer som utestänger alla som avviker från normen. Vår fokus är alltför ofta att den som är född i ett annat land som ska integreras och ingen annan. I ett Sverige som inom några år kommer behöva många personer med utländsk bakgrund för att klara välfärd och industriproduktion kännas det märkligt. I en värld som blir allt mer globaliserad och där länder gör sig beroende av varandra för att komma ifrån tänkande om gränser och olikheter är NA:s synsätt på redovisning av etnicitet orimligt. Det är att spela krafter som vill stänga Sveriges gränser i händerna. Integration kan aldrig handla om ensidiga processer och alla ska kunna påverka vårt samhälle kulturellt, politiskt och socialt. Det NA nu gör är typexempel på hur man inte ska göra.

Vad är då ett integrerat Sverige? Det handlar om hur vardagen ser ut, om skolan, arbetsplatsen och boendet. Om skolelever kan välja arabiska som språk i skolan, om namnet Sagal nämns i räkneexemplet, om tabouleh serveras i skolmatsalen. Det handlar om vad vi lär oss på historielektionerna, om vi ägnar veckor för att lära oss om alla svenska kungar och sedan två timmar för slaveriet som pågick i 400 år. Min uppfattning är att Sverige vinner på att tänka mer i de banorna.

Integration handlar om det och alla andra små och stora symboliska vardagliga frågor.  Vi får inte tro att språket eller rätten till ett arbete är den enda integrationsfrågan. I det mångkulturella samhället ska alla människor känna trygghet, delaktighet, frihet samt kunna behålla och utveckla sin identitet. NAs experiment med sortering av människor i sina texter leder i motsatt riktning. Jag, min familj och mina vänner vill kunna känna att vi vandrat färdigt någon gång.