Umgås och upplev det fina i Vivalla – Krönika i NA 27/5

Stora rubriker på löpsedlar pryder tidningsomslagen. Kvällstidningarna fyller sina sidor med bilder på brinnande bilar, maskerade ungdomar och poliser som är rustade för kravall. Rasisterna försöker plocka billiga poäng på det som händer i miljonprogrammen i Stockholm och även här hos oss i Örebro. Men snart kommer bränderna sluta, medias intresse att avta och få kommer att fundera kring vad som var gnistan som tände upproret tills nästa gång det börja brinna igen.

Det finns ingen ursäkt i världen som rättfärdigar att någon bränner upp en bil, en skola eller något annat. Men däremot finns det tusen anledningar att stanna upp, fråga sig varför detta händer och vad man kan göra för att detta inte ska ske igen. När man gör det gäller det att fokusera på mekanismerna bakom frustrationen, vanmakten och bristen på framtidstro som unga känner. Jag tror det finns de som agerar på det här sättet för att kanalisera sin hopplöshet. Här i Örebro är det första intrycket snarast att ett gäng unga planerat och genomfört en rad brott för att hänga på det som sker i Stockholm.

I helgen var jag ute och nattvandrade och samtalade med boende i Vivalla. De flesta jag mötte var unga. Vi samtalade om det som skett, livet i stort och om hur det är att vara unga i dagens värld. Deras ilska och avståndstagande över brotten som har skett under helgen var kraftfull. Lika tydliga var deras frustration över saknaden av ett jobb och ilska över fördomarna som man möter i vardagen. Fördomar som prackas på en för att man kommer från en viss del av staden. Saknaden av central samhällsservice där man bor och bristen på arenor där man kan möta andra. Och den ständiga känslan av att man inte fullt ut får delta i samhället på samma villkor som alla andra.

Och jag har mött det tidigare. Genom åren har jag träffat många som inte vet hur de ska kanalisera sin frustration och som inte vetat vilka verktyg de ska använda för att vara med och skapa en förändring. En del har känt en misstänksamhet och ett agg mot samhället och alla de institutioner som symboliserar den. Medan andra har fått se hopplösheten ta över deras liv. Det tär på människan att tappa hoppet om att framtiden har något att erbjuda. Och när man känner att samhället struntar i en så kommer en dag då man struntar i samhället.

Här har samhället ett ansvar. Att ta tag i arbetslösheten och möjliggör för alla att ha ett arbete. Att se till att klassklyftorna utjämnas och att känna sig trygga i att investeringar i ungas mötesplatser, i föreningslivet och idrotten lönar sig långsiktigt. De satsningar som Örebro kommun gör för att se till att bryta ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten gör skillnad.

Men Örebro har lite mer att göra. För signalen var tydliga från ungdomarna i Vivalla till alla som inte bor i stadsdelen. De uppskattade alla vuxna som kommit från andra områden i staden för att nattvandra. Alla som ser att stadsdelen är en del av staden. Men deras önskan var att örebroarna skulle komma dit oftare, på dagar och kvällar för att se stadsdelen, umgås och uppleva det fina i området. Och det är sant, vi möts för lite i vår stad. I stor utsträckning håller vi oss till våra egna stadsdelar. Det måste ändras.

Så låt oss mötas över generationer och stadsdelar. Så nästa gång du eller jag får tid över ska vi passa på att åka till Adolfsberg, Bricksbacken, Tybble, Vivalla eller Norrby. Strosa omkring, fika och visa att hela staden är vår.

Men inte en enda gång får vi ge upp – Krönika i NA 29 april 2013

4236 dagar har gått. Ingen vet riktigt vart han är. Många hoppas på att han lever men ingen vet. Hans brott är att han som journalist skrivit om demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Han nekades rätten till advokat och utan rättegång fängslades han. Rättssäkerheten lyser med sin frånvaro i Eritrea och här hemma fortsätter folk att uppmärksamma saknaden av Dawit Isaak i hopp om att han snart ska komma hem till sin familj i Göteborg.

De elva, nästan tolv år som Dawit Isaak har varit fängslad gör att han är den samvetsfången med EU medborgarskap som har suttit fängslad längst. Och trots att jag försöker förstå vad det gör med en människa att vara frihetsberövad så lång tid misslyckas jag. Jag förstår inte. Inte för att jag inte vill, utan för att det är ofattbart att greppa känslan av att vara frihetsberövad. Känslan av att nekas de grundläggande rättigheterna, av att sakna kommunikation med sin omvärld och oron över att världen kanske har glömt en. Det är svårt att förstå hur det känns att inte veta hur ens närmaste mår och vad de gör. Men mest av allt är det ofattbart att en människa kan straffas så hårt för att den har uttryckt sin åsikt och att världssamfundet inte förmår att agera för att de mänskliga rättigheterna ska gälla på riktigt världen över.

Dawit Isaak är inte ensam. 232 journalister sitter fängslade runt om i världen och siffran har ökat de senaste åren enligt Committee to Protect Journalists. Utvecklingen är oroväckande av många anledningar. För vad händer med ett samhälle och ett land när de som har som uppgift att sprida nyheter och granska samhället hotas och tystas ned? Jo, vi får ett samhälle där människor inte vågar säga sin mening. Ett samhälle där människor inte vågar rapportera om när något är fel eller kritisera de styrande. Vi får länder där övergrepp, korruption och brott mot mänskliga rättigheter kan fortgå utan att det kommer upp till ytan för att stoppas. Ett land där yttrandefriheten och demokratin är begränsad är ett samhälle där människors frihet begränsas. Så när journalister fängslas, utsätts för tortyr och begränsas från det viktiga uppdraget att sprida nyheter i allmänhetens intresse måste världens ledare markera.

Dagarna går. Och jag tänker på vad Dawit Isaaks barn har gjort det senaste decenniet, på allt de har hört, sett och upplevt som de skulle vilja dela med sig till sin far. Jag förargas över att tiden inte går att vrida tillbaka så Dawit och andra samvetsfångar fick tillbringa tiden med sina nära och kära istället för i en fängelsecell. Men tiden går bara framåt, dagarna blir till veckor och vi fortsätter skriva på upprop om att samvetsfångar ska släppas. Vi ställer krav på våra ledare att agera, vi demonstrerar och lämnar över protestlistor till ambassaderna. Men inte en enda gång får vi ge upp. För om våra röster tystnar kommer din, min och vår frihet att begränsas.

Låt oss bygga landet tillsammans – Krönika i dagens Nerikes Allehanda

Jag lever här. Jag är svensk. Jag är muslim. Jag är eritrean. Jag är kvinna. Jag är örebroare. I ett land som jag ser som mitt sedan en kall vinterdag i februari 1989. Varför det blev Sverige vet jag inte. Det jag vet är att min mamma ville att hennes barn skulle få komma bort från krig, förtryck och förstörelse. Att min mamma önskade att vi skulle få leva i frihet. Det fick vi. Så här är jag.

Det finns de som inte tycker att jag hör hemma här. De som undrar när jag ska ta mitt pick och pack för att flytta tillbaka till Eritrea. De som hävdar att jag inte bryr mig om Sverige och landets utveckling. Som ifrågasätter min lojalitet och kärlek till det land jag har växt upp i. De som tar sig rätten för att kalla mig invandrare trots att det var länge sedan jag slutade vandra. De är inte många men de finns och de hörs.

Och så finns de också som tycker att det är självklart att deras barn ska växa upp med människor med olika bakgrund. De som inser att integration handlar om möten, i skolan och arbetsplatsen, i föreningen, i stadsdelen och i staden. De som inte sätter värde på människor utifrån var de är födda. De som ser sina vänner som vänner utan att tänka på hudfärg, bakgrund, religion eller brytning. De som tror att världen tillhör oss alla. De är också här.

Jag har haft turen att växa upp i ett område där människor med olika bakgrund och erfarenheter möts i vardagen. Där var och en själv fick definiera sig, eller låta bli. En del beskrev sig som svenskar, andra som halvsvenskar och några som eritreaner. Vissa var ortodoxa kristna och fastade innan påsk. Andra tillhörde svenska kyrkan och konfirmerade sig och så fanns det de som var muslimer som fastade under ramadan. Några var ateister. Oavsett om man definierade sig och satte etikett på själv eller inte mötte vi varandra med respekt. Med kärlek, nyfikenhet och omtanke.

Det är sällan som jag ägnar tid åt att definiera svenskhet och fundera på vilka som hör hemma här eller inte. Mitt engagemang går istället åt att fundera på vad man kan göra för att bryta arbetslösheten, hur man kan få unga ut i arbete. För jag vet vad arbetslöshet gör med människor och med känslan av att tillhöra samhället. Jag oroar mig för att skolresultaten runt om i landet sjunker för sjätte året i rad. Jag blir ledsen av att barn växer upp i fattigdom i vårt land, oavsett vilket deras ursprung är. Och jag vill att våra äldre ska behandlas med respekt. Jag brinner för att unga ska ha rätt till mötesplatser och jag inspireras av eldsjälar i föreningslivet som möjliggör för människor att utvecklas själva, tillsammans med andra. Hur Sverige ska utvecklas idag och i framtiden är en av de viktigaste frågorna för mig. Istället tenderar den politiska debatten allt mer handla om vilka som ska vara här i landet – inte hur landet växer sig starkare utifrån att de förutsättningar vi har. Det känns fattigt. Sverige riskerar att tappa både i internationellt anseende och i konkurrenskraft om vi fokuserar på avveckling av humanism istället för utveckling av vårt land.

Här är vi. Jag, de och vi. I ett land som är vårt. Som vi tillsammans formar. Vi är här. Låt oss utveckla Sverige tillsammans.

Små gula lappar ger mig kraft – NA krönika 9 jan 2012

Här om dagen när jag rensade bland papper och saker som har samlat damm hittade jag positiva-lapparna. Det är små handskrivna lappar från SSUs nyårskurs, som jag gick för tio år sen. Vi ombads då av våra kursledare att skriva en positiv egenskap hos varje kursdeltagare. Lapparna fick man med sig hem efter kursens slut. Lika roligt som det var att läsa lapparna i januari 2002 var det att läsa dem nu januari 2012. Med alla lappar utspridda på bordet påminns jag om varför jag en gång i tiden engagerade mig i Socialdemokraterna. Men det viktigast av allt – varför jag 2012 fortfarande är engagerad.

Jag är medlem i Socialdemokraterna för att jag tror på de grundläggande värderingarna om alla människors lika värde, jämlikhet, frihet och solidaritet. Jag är övertygad om att ett samhälle utan klyftor och ojämlikhet är ett bättre samhälle för den enskilde individen och för oss alla. Jag känner i hjärtat att socialdemokratisk politik kan skapa föreutsättningar för att varje människa ska kunna förverkliga sina drömmar.

Jag är med i ett parti som inte räds för att ha visioner för ett annat samhälle. Ett parti vars drivkraft är att sätta människan och dess behov i centrum, inte nästa skattesänkning. Ett parti, som vägrar att passivt titta på när arbetslösheten ligger över sju procent. Jag är en del av en arbetarrörelse som reagerar från ryggmärgen, för att man vet att ju fler som arbetar desto fler kan vara med och bidra till vårt välfärdssamhälle. Men det viktigaste av allt är att man vet att för varje människa som inte tillåts arbeta innebär det ett slöseri, ett mänskligt slöseri med människors kunskap och erfarenheter. Det är ett förvägrande av att tillåta människor att leva ett självständigt liv.

Borgerligheten brister helt i analysen av att varje människa är en del av samhället och omvärlden. Att vi alla har ett ansvar gentemot våra medmänniskor är socialdemokratin tydlig med. Vi är en internationalistisk rörelse. Att vi har ett ansvar för miljöutmaningarna på samma sätt som resten av världen. Att Sverige, med sin röst på den globala arenan, kan göra skillnad. Att agera som borgerligheten gör genom att fega ur och vägra ta ställning mot orättvisor, rasism och diktatur under den arabiska våren visar vilka syn man har på sina medmänniskor. För mig är det en trygghet att veta att jag har engagerat mig i ett parti som vågar stå upp för människors rätt till frihet oavsett om det innebär att man går emot stormakter eller oljeföretag.

När äldre nekas en human äldre omsorg för att företagen tillåts sätta vinsten i centrum vet jag att det inte är socialdemokratisk välfärdspolitik. Jag är övertygad om att vi behöver varandra för att var och en av oss ska kunna vara stark själv. Därför är tron på en utvecklad välfärd, som fokuserar på dig och mig, central. Våra skolor, äldreboende, vårdcentraler, bibliotek och resten av välfärden finns inte till för att företag ska ha rätt att tjäna pengar på oss. De ska finnas till för att jag och du ska kunna leva i frihet och utvecklas som människor.

Den positiva människosynen är det som jag alltid har förknippat med Socialdemokratin. Jag träffade ungdomsförbundet SSU flera gånger under min uppväxt i Vivalla. De kom dit och uppmanade mig och de andra att engagera oss, säga vår mening.  Men viktigast av allt var att Socialdemokratin var det parti som såg de utmaningar som jag och andra upplevde och hade politiska förslag för hur vi skulle komma tillrätta med de orättvisor som vi levde mitt i. Förslagen andades en tilltro till mig, att oavsett var jag var född eller uppvuxen så är jag värd att få förverkliga mina drömmar och leva i frihet. Jag påminns av känslan att vara sedd och behövs när jag läser de där lapparna jag hittar i mina dammiga pappershögar. Lapparna ger mig nu ännu en gång kraft att fortsätta kämpa för det samhälle jag tror på – ett samhälle där massarbetslöshet och ökade klyftor faktisk bekämpas på riktigt.

Det socialdemokratiska partiet kan nu mer än någonsin behöva att vi som tror på ett solidariskt samhälle samlar ihop oss och gör gemensam sak mot regeringens Reinfeldts politik.

Världens största utomhusfängelse (krönika i NA 27 juni)

I denna stund när jag sitter och skriver vet jag inte om Ship to Gaza och de andra båtarna i Freedom Flotilla 2 har lämnat hamnen i Aten. Jag vet inte heller om de kommer att komma fram till Gaza för att bryta Israels blockad.

Det jag däremot vet är att Ship to Gaza behövs. Att över 20 författare, politiker, läkare, forskare med mera åker med i båtarna i en solidaritets handling från människa till människa.  Bland resenärerna finns poeten Johannes Anyuru, riksdagsledamöterna Marie Norden, Torbjörn Björlund och Jaber Amin, debattören Maria-Pia Boëthius, konstnären Dror Feiler, religionshistorikern Mattias Gardell, Fredsforskaren Stellan Vinthagen, författaren Henning Mankell och DN journalisten Stefan Jonsson.  Den yngsta deltagaren är Faraj Abu-Iseifan 28 år och den äldsta är Evert Svensson som är 87 år gammal. Det som förenar dem är att de aktivt tänker försöka bryta Israels olagliga blockad och isolering av Gaza. 

För dig som inte vet är Gaza i stort sett isolerad till lands, havs och luftrum av Israel. Vilket har gjort att Gaza fortfarande är världens största utomhusfängelse.  Många människor saknar fortfarande bostad efter Israels krig mot Gaza 2008/2009. Avlopps- och sanitetssystem är riktigt dålig. Och situationen är ohållbar. Isolering av Gaza har pågått fyra år trots att den inte är förenlig med folkrätten. Att Egypten har öppnat gränsen mot Gaza efter revolutionen mot Mubarak har gjort att den humanitära situationen är lite bättre. Men det råder fortfarande en humanitär nödsituation på Gazaremsan. 

Båtarna i Freedom Flotilla ska ta med sig humanitärt bistånd. Svenska Ship to Gaza bidrar med bland annat cement, ambulans och medicinutrustning.  Jag hoppas av hela mitt hjärta att Israel inte agerar på samma sätt som man gjorde förra året. Då bordade och stoppade man båtarna brutalt i Freedom Flotilla ett på internationellt vatten och nio personer dog på båten Mavi Marmara. Israel bordade fartygen trots att man visste att det stred mot internationell rätt. Kritiken från omvärlden och FN:s säkerhetsråd var med all rätt hård och krav på upphävande av blockade ställdes men ett år senare är Gaza fortfarande isolerad och ingen i den israeliska armén har ställs inför rätta.

Frågan som alla ställer nu är: Kommer Israel att borda båtarna på internationellt vatten igen eller kommer man följa internationell rätt? Att Israel redan har hotat med att stoppa Ship to Gaza är oacceptabelt och oroväckande. 

Därför är det viktigt att vi är många som följer vad som kommer att ske, att vi kan vara vittnen. Men också för att uppmärksamma staten Israel på att de har ögonen på sig från omvärlden.  Genom att följa Ship to Gazas hemsida, deltagarna på Twitter och Facebook kommer jag att hålla mig uppdaterad om läget.

Jag tänker utgå ifrån att fredsaktivisterna på Freedom Flotilla 2 kommer att nå fram i slutet av nästa vecka. Att de kommer att få lämna över varorna som de har med sig till opolitiska organisationer på Gaza. Och skulle Israel försöka stoppa dem måste du, jag och resten av världen agera. Den olagliga blockaden  måste upphävas. Världen måste säga: det räcker! Gazas folk har rätt att få bygga upp sina hem och rätt att få ta in de varor som behövs för att de ska ske. Gazas folk har rätt att få leva ett anständigt liv!

Svik inte det eritreanska folket igen

Förra veckan firade eritreaner över hela världen att det har gått 20 år sedan man utropade Eritrea som ett självständigt land. 20 år har gått sedan den 24 maj 1991. Jag minns fortfarande känsla av glädje och lycka över att mitt födelseland hade fått slut på den 30-åriga etiopiska ockupationen. Vi firade i vår lägenhet i Vivalla och jag vet att andra eritreaner firade också. Ingen mer ockupation, inget mer dödande och frihet för folket stod på dörren. Hela min barndom har varit präglat av kriget mellan Etiopien och Eritrea. Jag brukade drömma och be om frihet för det eritreanska folket. Mina farbröder, kusiner, släktingar förlorade livet i kampen för självständigheten. Min far har tillägnat nästan 20 år av sitt liv i befrielserörelsen. Och han var definitivt inte ensam om att göra det.

Varenda eritrean kan vittna om att de har förlorat släktingar i befrielsekampen. Så många historier om lidande, förtryck och orättvisor finns i det eritreanska folkets kollektiva minnen. De kan vittna om känslan av vanmakt över att världens ledare inte brydde sig om folket i landet vid Röda havet. Historien av att ingen brydde sig om det lilla landet Eritrea som kämpade mot det stora landet Etiopien har berättats hundratals gånger i de eritreanska familjernas hem.

Det är den bakgrund som man ska ha med sig i diskussionerna om vad som händer i Eritrea nu. I diskussionerna om fängslandet av Dawit Isaak och alla andra journalister, meningsmotståndare och demokratikämpar. I samtalen om vikten av att ha demokratiska val, föreningsfrihet och allt annat som bör finnas i en demokrati. Om man inte visar hänsyn för eritreanska folkets historia och känsla av att man har varit övergiven kommer inte samtalen vidare. Om man inte visar en förståelse för att det finns en rädsla hos eritreaner att Etiopien eller något annat land ska försöka ockupera ens land igen så kommer de inte att lyssna på kraven om demokrati. Det finns en stor misstänksamhet mot omvärlden och det är inte konstigt med tanke på vad som har skett i historien tidigare. Det innebär inte att världen ska sitta tyst och blunda för vad som sker i Eritrea idag. För gör man det så har man återigen svikit det eritreanska folket. Skarp kritik ska riktas mot Eritrea för att demokratiseringsprocessen har stannat av eller rättare sagt gått bakåt. Den kritiken förtjänar alla odemokratiska regimer oavsett var i världen de befinner sig. Att kritisera bristen på demokrati innebär inte att man inte älskar sitt födelseland. Varje människa har rätt att få de universella mänskliga rättigheterna tillgodosedda. Det gäller även eritreaner.

De som offrade sina liv i kampen för Eritreas självständighet gjorde det för att man hoppades på frihet, fred och rätten att kunna få var eritrean. Så jag firar och hedrar Eritreas självständighet samtidigt som jag sörjer att Eritrea inte har kommit längre. Jag hoppas av hela mitt hjärta att min generation ska slippa vänta i ytterligare 20 år innan demokrati och fred är en självklarhet för Eritreas folk.

Krönika i NA 2 maj

Jag minns att jag som barn tyckte att det var lyxigt och roligt att få äta ute. Vi gjorde inte det ofta och det var inga lyxiga restauranger vi besökte. Det blev pizza eller hamburgare och jag var så glad. Min mamma var ensamstående och vi barn var vana vid att det sällan fanns pengar att göra det där lilla extra.

Det är de senaste åren som jag har börjat prata om min barndom, mina minnen av att vara fattig i Sverige.  När jag tidigare har försökt att prata om barndomsåren har jag känt skam och blev som ett barn igen. Därför försökte jag gömma och glömma. Men inte längre. Nu vet jag som vuxen att ingen kan döma mig eller min familj för att vi var fattiga.

Förra veckan behandlade kommunfullmäktige Örebro kommuns årsredovisning för 2010. Från Staffan Wermes koalition gick den ena partiföreträdaren efter den andra upp berättade om att det går bra för Örebro. Mantrat det går bra för Örebro upprepades så många gånger att jag tappade räkning. Ingen av företrädarna för borgerligheten och Miljöpartiet som tog sig tid att prata om att barnfattigdomen ökar i Sverige och i Örebro. Nära valet 15 maj vill de som styrt vår kommun inte diskutera att antalet barn som växer upp under fattigdom ökat. 

De fattiga barnen i Sverige blir fler. För några veckor sedan beskrev Majblomman i annonser vad föräldrar ansöker pengar för. Ansökningar som medel hos Majblomman handlar om att kunna ta med barnen på utflykter, för att köpa glasögon eller skor till ungarna.

Barnfattigdom upprör mig som socialdemokrat. Jag får ont i magen och en klump i halsen. Och det gör extra ont för jag vet att många av dessa barn känner oro, sorg och skam. Jag har själv känt det.

Det handlar om så många barn som inte kan gå på bio med kompisarna, som får springa barfota under idrottslektionerna och som döljer hålen i strumporna. Som stannar hemma och är ”sjuka” när klassen ska på studiebesök som kostar. Barn som tvingas ljuga för sina lärare och att säga att man har glömt att ta med pengar när insamling till klasskassan ska ske. Eller som äter så mycket som möjligt i skolmatsalen under fredagen med vetskapen att det finns inte mycket att äta hemma under helgen. Orden räcker inte till för att beskriva barnens känslor över att vara fattig i Sverige.

Barnfattigdomen är oacceptabel och ovärdig vårt moderna samhälle. Därför känns det bra attLena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelseordförande, valde att prata om barnfattigdomen i samband med diskussionen om årsredovisningen för 2010. Baastad ser orättvisorna i samhället, hon ser genom bokslutssiffrorna och ser att alla i vår kommun inte har fått tagit del av välfärden. Örebro behöver politiker som inte blundar för att klassamhället existerar och att klyftorna ökar. Politiker som tar ett ansvar och har förslag för hur vi ska minska klyftorna. 

Jag är övertygad om att politik kan göra skillnad. Valet den 15 maj kommer att handla om hur Örebro ska vara i framtiden. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Ska ökade klyftor, hög arbetslöshet och barnfattigdom vara en del vårt samhälles vardag? Eller om vi tillsammans ska skapa ett samhälle där inget barn behöver växa upp i fattigdom?

Låt oss dansa hela natten

 När jag presenterar mig brukar jag säga att jag kommer från universums centrum, Örebro. Det är med stolthet som jag berättar vad som gör min stad speciell. Vi har ett vackert slott, Wadköping, idrottsföreningar på elitnivå och kulturinstitutioner som andra bara kan drömma om. Men det finns också tillfällen som jag skäms över Örebro. Jag skäms för att det finns en del örebroare som inte ser att vår vackra stad är en storstad. De verkar tro att vi bor i en liten håla och därför ska staden somna tidigt. Med över 134 000 innevånare borde Örebro ha ett bättre nattliv. Vi förtjänar en stadskärna som sprudlar av glädje, arrangemang, klubbar, kulturliv. En stadskärna som tillhör oss alla örebroare och där vi kan mötas på olika tider av dygnet.

För mig och andra som älskar att dansa är det tråkigt att klubbarna stänger tidigt. Det är dags att klubbarna och krogarna får ha öppet till klockan 05.00. Jag skäms när vänner hälsar på och inser att dansandet tar slut klockan 02.00. Kära Örebro, låt oss få dansa hela natten.

Mindre städer än Örebro som till exempel Helsingborg tillåter klubblivet vara levande sent in på natten. Jag är medveten om att det finns en oro för att människor kommer vara fulla och göra illa sig eller andra om krogarna stänger senare. Men jag ser ingen motsättning mellan en restriktiv alkoholsyn och att klubbarna har öppet sent.

För det måste ligga ett ansvar som alltid på att bartendrar inte serverar människor som har druckit för mycket. Det ansvaret måste även gälla om krogarna stänger klockan 05.00. Jag är inte säker på alla krogar och klubbar per automatik ska få ha öppet längre. Ett exempel är att tillåta de krogar som sköter sig och där det inte är ”stök” får ha öppet längre. Det skulle vara bra om tillståndsenheten i Örebro tillsammans med krögarna tittar på olika system och landa i vad som skulle passa för vår stad. Låt oss ha en bred diskussion om vi är nöjda med att ha en stad som stänger klockan 2 på natten – och därmed också blir mindre attraktiv för stora grupper människor som värdesätter livets kryddor.

Att inte veta vad för slags musik de olika och klubbarna kommer att spela är synd – det är ett problem som krögarna själva måste reflektera över. Om en örebroare till exempel vill dansa till R&B en fredagskväll är det sällan den vet vilken klubb den ska gå till. Chansen är stor att det spelas liknande musik på de flesta klubbar i staden. Det är på tiden att uteställena visar vilken musikgenre som kommer att spelas under kvällen. Om vi vill bryta ålderssegregationen i staden och utelivet är det här ett bra sätt att arbeta. Då kan 19-åriga och 45-åriga rockälskarna gå till samma ställe. Och människor möts som kanske aldrig hade mötts. Och det möjliggör för örebroare att besöka krogar som man normalt inte brukar gå till. Både gästerna och krögarna gynnas av att marknadsförningen av klubbars utbud blir tydligare.

Örebroare kan vittna om hur Örebros stadskärna lever upp under sommaren. Hur många håller inte med om hur underbart det är att sitta på en uteservering och njuta av sommarkvällen. För mig kännetecknas våren och sommaren av att människor blommar upp och är glada. Runt om i innerstad sitter människor, i olika åldrar, ute för att samtala och umgås. Då är det oerhört tråkigt att uteserveringarna inte ska få spela musik efter ett-tiden. Med all respekt för de människor som bor i närheten av serveringarna vill jag säga att stadskärna tillhör oss alla. Bor man i innerstad får man räkna med att det är liv och rörelse. När vi har så få solmånader då vi kan vistas ute och njuta av värmen så kan inte ett fåtal begränsa mångas rätt till centrum.

Jag vill känna större glädje över att jag bor i en storstad. Jag vill även att det ska märkas att Örebro är en studentstad. Och jag vill känna en stolthet för jag bor i en stad som sprudlar av liv och rörelse.

En mänskligare arbetslinje? Krönika i NA

Dagligen rapporterar media om olika människor som har blivit utförsäkrade och vilka konsekvenser det har fått för dem. Vi får namn och ansikten på dem som samhället vänder ryggen. Vi läser om utförsäkrade som har begått självmord, som har tagit sms-lån för att ha råd med mat, som mår sämre än vad de har gjort tidigare. Istället för att fokusera på att bli bättre och friskare tvingas man oroa sig för ekonomin och hur man ska överleva.

En av dem som har uppmärksammats mest är Annica Holmquist vars fall debatterades av partiledarna i valrörelsens slutdebatt. Annica lider av akromegali vilket innebär att hon har en sjukdom som får hennes kroppsdelar att växa okontrollerat. Hon kräks ofta av sina smärtor och kommer aldrig att kunna arbeta igen. Fallet uppmärksammades efter att dottern Emelie skrivit på sin blogg Klamydiabrevet om sin mor som tvingas ut på arbetsmarknaden trots att hon är sjuk. Emelie bloggade bland annat om att mamman tvingas sälja sin lägenhet för att kunna få socialbidrag. Fredrik Reinfeldt sa i slutdebatten att han trodde att det skulle lösa sig för Annica efter valet. Valet har passerat. Fredrik Reinfeldt är fortfarande statsminister. Det har inte löst sig för Annica, hon är fortfarande sjuk, är fortfarande utförsäkrad och har svårt ekonomiskt att klara sig. Och återigen har hon fått ett avslag av Försäkringskassan.    

Sveriges trygghetssystem är världskänt för sin höga ambition och sin förmåga att bära upp samhällets mest utsatta samtidigt som systemet kommer alla till del. Nu håller systemet på att kollapsa. Vi har gått från att ha ett samhälle där människor som är sjuka får stöd för inte slåss ut ekonomiskt till ett samhälle som sparkar på dem som har det tuffast.

Det är inte Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller någon myndighet som vill jävlas med oss svenskar. Myndigheterna följer bara medvetna beslut och lagar som riksdagen har fattat. Borgerliga riksdagspolitiker var så nöjda över förändringarna i sjukförsäkringsreglerna att man applåderade i riksdagen efter att besluten hade fattats. I efterhand säger man inte trodde att reglerna skulle slå så hårt mot de utförsäkrade. Men problemet är att de borgerliga partierna inte har gjort något heller för att förändra reglerna.

Jag vet att det är många som förfäras varje gång dem hör om ett ”nytt” fall i media. Det är många som tänker att så får det inte gå till, att samhället borde ta ansvar för att människor som är sjuka har en ekonomisk trygghet. Men frågan är hur länge människor kommer att reagera när man läser eller hör om utförsäkrade? Kommer det en dag då människor slutar bry sig, då man byter kanal när nyhetssändningarna intervjuar utförsäkrade eller hoppar över artikeln?

Jag hoppas att den dagen inte kommer. För jag tror på fullt allvar att oavsett om man är ung, gammal, frisk, sjukskriven, kvinna eller man så är det bästa samhället för oss alla ett samhälle där vi värnar om varandra. Ett samhälle där det finns trygga skyddsnät som tar emot om vi ramlar. För i ett sådant samhälle är klyftorna små mellan dem som har och dem som inget äger. Jag tror att stora majoriteten av människor i vårt land vill att vi ska ha trygghetsförsäkringar, ett samhälle där vi tar hand om varandra och där människor får möjligheter. Vi ska inte glömma att det som avgör hur bra ett samhälle är hur vi behandlar dem som har det svårast. 

Fredrik Reinfeldt har anställt sin vapendragare Per Schlingmann som pr-strateg på statsministerns kontor i regeringskansliet. Man kan verkligen diskutera om skattebetalarna ska behöva betala för en pr-strateg som får i uppdrag att marknadsföra hur bra regeringens politik är. Det borde vara partierna som bekostar sådan verksamhet. Schlingmann säger själv att hans främsta uppdrag blir att beskriva arbetslinjen som mer mänsklig. Jag tycker att Schlingmann i så fall borde se till att politiken blir mer mänsklig först på riktigt – inte bara med ord.

Jag vägrar vara rädd – Krönika i Karlskoga Kuriren

Jag vet att jag inte är ensam om att minnas. Men jag vet också att det finns många som redan glömt hur Sverige var under början och mitten av 1990-talet. Då Vitt Ariskt Motstånd, VAM, demonstrerade öppet på våra gator och lasermannen sköt personer med utländsk bakgrund. Expressen hade en löpsedel med rubriken ”Kör ut dem”. Det var en tid då folk gick runt i bomberjackor.

Jag minns de åren i mellanstadiet och högstadiet för det var en tid som var präglad av rädsla. Jag var rädd för att jag skulle få stryk på grund av min hudfärg om jag mötte rasister. Jag var rädd att någon skulle göra illa min familj. Jag fruktade att släktingar och vänner kommit till skada, när flyktingförläggningar i Sverige och Europa stod i brand. Då fick man finna sig i att några kunde skrika neger till en. För vad skulle jag kunna göra då som barn? Det enda jag kunde göra var att acceptera maktlösheten som jag kände. Jag minns också att klyftorna i samhället vara stora. Mellan de som hade och de som inget ägde. Jag är säker på att många kan vittna om att Sverige kändes som ett kallt land. Det fanns en utbred rädsla, maktlöshet och våldsamhet i vårt land.

Valnatten väckte alla minnen från 1990-talet till liv. Sverigedemokraterna som härstammar från Bevara Sverige Svenskt som var aktiva under 80-talet fick många mandat i vår riksdag. Ett parti som har ägnat de senaste åren att finkamma sig och gått genom en retorisk make-over för att tvätta bort kopplingarna till de nazistiska rötterna. Samma parti ska nu lagstifta, utse nämndemän och sprida sina främlingsfientliga budskap från riksdagens talarstol. Frågan är vad som kommer härnäst. Kommer vi få se hur islamfobi och våldsamhet breder ut sig? Få vi se en ny laserman och fler barn som är rädda?

Det finns inget givet svar. För det är vi, jag och du, som avgör hur dagens barn kommer att minnas 2010-talet. Istället för att bara chockas och förfäras över att vi har rasister i våra kommunfullmäktige och vår riksdag så kan vi agera. Det är nu vi ska engagera oss i fackföreningar, organisationer och partier för alla människors lika värde. Det är nu vi ska se till att människor med olika bakgrund och erfarenheter möts och samtalar om vilket samhälle vi ska leva i. Jag är övertygad om att få av Sverigedemokraternas väljare är rasister. Deras ilska bottnar i orättvisor som finns i vårt samhälle, att barnfattigdomen breder ut sig och klyftorna mellan de rika och de fattiga fortsätter öka. Istället för klassklyftor vill man se jämlikhet och det är dags att vi lyssnar och agerar.       

Några kvällar efter valnatten skriker ett par unga killar ”blatte” till mig när jag är på väg hem. Efter 21 år i Sverige tror killarna att jag ska acceptera att bli kallad för alla möjliga saker. Men jag är inte ett barn längre och jag vägrar infinna mig i att rädsla ska prägla min vardag. Jag tänker fortsätta kämpa för alla människors lika värde och mot orättvisor. För det är min skyldighet att agera som Martin Luther King formulerade. ”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors brutalitet utan de goda männi­skors tystnad.”